Varning: Läs inte detta om du inte sett serien Proposal Daisakusen, då spoilers kan förekomma.

Proposal Daisakusen SP

Originaltitel: プロポーズ大作戦 SP
Också känd som: Operation Love, 14nen-goshi no Koi ni Eien wo Chikau Shunkan wa Otozuremasu ka?, 14年越しの恋に永遠を誓う瞬間は訪れますか?
Visades: 2008
Sågs av mig: November 2009
Avsnitt: 1
Skådespelare: Yamashita Tomohisa, Nagasawa Masami, Eikura Nana, Hiraoka Yuta, Hamada Gaku m.fl.
Genre: Romantik, tidsresa.
Temalåt: Mongol 800 – Chiisana Koi no Uta
Slutlåt: Keisuke Kuwata – Ashita Hareru Kana

Nagsawa Masami och Yamashita Tomohisa.

Handling: Ken och Rei befinner sig på Hawaii för att bevittna bröllopet mellan Tsuru och Eri. Men i sista stunden backar Eri ur, och åker tillbaka hem till Japan utan ett ord till någon. Tsuru blir helt ställd, och hans vänner lider av att se honom så olycklig. Ken blir bekymrad över vad som kan ha hänt i den till synes så rena och ärliga kärleken mellan Eri och Tsuru, och önskar att han kunde åka tillbaka i tiden för att ställa allt till rätta…

Mikio (Hiroaka Yuta), Eri (Eikura Nana), Ken (Yamapi), Tsuru (Hamada Gaku) samt Rei (Nagasawa Masami) samlade igen.

Kommentar: Till skillnad från Zettai Kareshis specialavsnitt, så känns den här uppföljningen befogad. Det sista avsnittet lämnade ju minst sagt mycket åt fantasin, och det här avsnittet reder upp en del frågor och knyter ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. Detta är dock inte det tårdrypande Proposal Daisakusen vi är vana vid – om ångesten ens existerar, så är den mycket mild och i små doser. Istället lämnar den tillträde för värme och humor. Det är fantastiskt att se hur Yamashita Tomohisa verkligen kommer till sin rätt i den här rollen. Han känns piggare än vanligt, och lyckas verkligen förmedla sina tankar och känslor utåt. För att kort sammanfatta, så är detta ett värdigt avslut på en underbar serie.

Personligt betyg:

Sub/release-grupp: Love Song.
För dig som gillar: hula-hula-dansare, goda féer och kärlekssagor.

Dags för en koreansk skolskräckis…

Fourth Period Murder Mystery

Originaltitel: 4교시추리영역
Också känd som: The Clue, Detectives in 40 Minutes
Gjord: 2009
Sågs av mig: November 2009
Skådespelare: Yoo Seung-ho, Kang So-ra, Park Cheol-min, Jeong Seok-yon m.fl.
Genre: Thriller, mysteriedrama.
Land: Sydkorea.

Handling: Samtidigt som klass 2-4 har gympalektion, hittar Jeong-hun sin klasskamrat Tae-gyu mördad i hemklassrummet. Eftersom Jeong-hun och Tae-gyu har en historia av att inte dra jämnt, inser Jeong-hun att han kommer att bli huvudmisstänkt då resten av skolan upptäcker kroppen. När klassens mest tystlåtna tjej, Da-jeong, stöter på Jeong-hun är hans kläder dessutom nerblodade. Hon tror dock att han är oskyldig, och tillsammans ger de sig ut på en jakt efter den riktiga mördaren – men de har bara 40 minuter på sig. Har de inte hittat den riktiga mördaren innan nästa lektion, så kommer Jeong-hun att bli misstänkt för mordet.

Jeong-hun (Yoo Seung-ho) och Da-jeong (Kang So-ra).

Kommentar: Inte så mycket till skräckfilm – mer ett hetsigt mysteriedrama med typiska deckaringredienser. Det står inte stilla en sekund och filmningen är vacker som ett foto. Till sin nackdel bör det sägas att i djuphet och karaktärsutveckling är detta någonstans bland det grundaste man kan komma åt – men det innebär också att man slipper sega och utdragna vad-är-meningen-med-livet-scener. Fourth Period Murder Mystery är dessutom rolig och småromantisk på sina håll – och varvat med ett högt tempo så blir det en ganska skön kvällsunderhållning.

Personligt betyg:

Denna version av Byakkotai är en remake på ett drama från 1986. Den här versionen är dock mer intressant (åtminstone för min del), främst på grund av Yamashita Tomohisa (Ikebukuro West Gate Park, Stand Up!!, Proposal Daisakusen, Long Love Letter, Kurosagi, Dragon Zakura, Nobuta wo Produce, Code Blue & SP och Buzzer Beat).

Exempel på andra skådisar, mer eller mindre synliga, i detta drama:

• Tanaka Koki, medlem i jpopgruppen KAT-TUN. Har spelat i Neverland och My Boss My Hero.
• Tochihara Rakuto hade en av huvudrollerna i RH Plus.
• Gokusen 3-stjärnan Ishiguro Hideo har också synts i Princess Princess D och 1 Pound no Fukuin.
• Yakushimaru Hiroko har spelat i Kisarazu Cat’s Eye.
• Kuroki Meisa spelade nunnan i 1 Pound no Fukuin, och har också en roll i filmerna Crows Zero I och II.

Byakkotai

Originaltitel: 白虎隊 （びゃっこたい）
Visades: 2007
Sågs av mig: September 2009
Antal avsnitt: 2
Skådespelare: Yamashita Tomohisa, Tanaka Koki, Fujigaya Taisuke, Kuroki Meisa, Yakushimaru Hiroko m.fl.
Genre: Historisk, samuraj, familj.
Temalåt: Celtic Woman – You Raise Me Up.

Handling: Yamashita Tomohisa spelar den slöa och upproriske Shintaro Sakai, som till sin familjs stora förtvivlan inte bryr sig ett skvatt om släktens stolta samurajhistoria. Men när han besöker Byakkotais Memorial Hall sugs han in i atmosfären av sina förfäders stordåd, och befinner sig snart några hundra år tillbaka i tiden…

Kommentar: I tron att detta skulle vara ett intressant historiskt drama (som dessutom hade Yamapi i huvudrollen) såg jag fram emot den här två avsnitt långa serien. Så här i efterhand ångrar jag att jag slösade bort 290 värdefulla minuter. Historien är tråkig och extremt långdragen, dialogen och sidospåren får ögonlocken att sakta falla mot kinden. När det väl blir lite action, blir man besviken på att allt är så jävla taffligt. När minuterna till slut har passerat, känner jag mig helt nollställd. Missade jag ett långt parti? Vad var det för stordåd de utförde? Varför är det så mycket fokus på gnällande mödrar? Jag blir arg över hur kass den är – jag hade hellre sett Princess Princess D på repeat i ett dygn.

Personligt betyg:
Personligt betyg temalåt:

Sub/releasegrupp: Love Song.
För dig som gillar: samurajfrillor, krångliga karaktärer och besvikelser.

Hoppas att ingen tog illa upp av det här inlägget. Jag blev så himla besviken eftersom jag hade höga förväntningar, men jag har sett att det är många som gillar Byakkotai. Så kom ihåg att det bara är mina personliga åsikter ^^

”Tackey” (Takizawa Hideaki) från duon Tackey & Tsubasa spelar en av huvudrollerna i detta drama, mot NewS Nishikido Ryo (Last Friends och Ryusei no Kizuna). Mizukawa Asami från Nodame Cantabile och Last Friends spelar en annan stor roll. Andra man kan känna igen är Harada Natsuki (Hanazakari no Kimi Tachi E och Honey & Clover), min favoritskådespelare Oshinari Shugo (All About Lily Chou Chou, Blue Spring, Battle Royale: Requiem, Fu Rai, Akihabara@DEEP, Yamada Taro Monogatari, Maou och Yaoh) och Sasai Kuranosuke (Zettai Kareshi, Zettai Kareshi SP och Bambino!).

Orthros no Inu
(Orthros’ dog)

Originaltitel: オルトロスの犬
Visades: 2009
Sågs av mig: November 2009
Antal avsnitt: 9
Skådespelare: Nishikido Ryo, Takizawa Hideaki, Mizukawa Asami m.fl.
Genre: Science fiction, mysteriedrama.
Öppningslåt: Takizawa Hideaki – Hikari Hitotsu

Handling: Aoi Ryosuke är det perfekta mordvapnet. Bara genom att röra en person med sin hand, kan han få personen att falla ner död – helt utan att lämna det minsta märke. Ryuzaki Shinji är hans motsats – med bara en lätt beröring kan han hela alla sår och sjukdomar. Men deras två vitt skilda förmågor, är lika skilda som deras personligheter – Djävulshanden Ryosuke är en ängel och Gudshanden Shinji är en demon. De två männen möts, och en lek på liv och död tar sin början.

Mizukawa Asami som kriminalaren Hasebe.

Kommentar: Jag har märkt att flera andra har jämfört Orthros no Inu med Maou, och jag kan inte göra annat än att sålla mig till denna skara. Det är samma ganska mörka stämning, det är två Johnnys-pojkar i huvudrollerna, det är övernaturligt, de har liknande tema… huvudingredienserna är helt klart samstämmiga. Gillade du Maou kommer du att finna detta drama sevärt. Precis som Maou, är också Orthros no Inu ett riktigt bra drama som verkligen klarar av att både engagera och skrämma, medan fingernaglarna minskar i längd. Dramat är intressant också i den bemärkelse att den belyser problemet och handlingen ur ett politiskt perspektiv. Hur mycket kan man åstadkomma bara man har makt, och hur mycket kan man utnyttja en människa för att själv kunna ta sig till sin önskade position? Även huvudtemat väcker starka tankegångar, och de stora livsfrågorna får sin återuppståndelse.

Favoritkaraktär:
Ryuzaki Shinji (Takizawa Hideaki): Den mest spännande och djupbottnade karaktären. Påminner vagt om den onde Naruse Ryou (spelad av Ohno Satoshi) i Maou, som också hade fler ansikten än vad man först trodde.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Sub/releasegrupp: Querbeet.
För dig som gillar: att fundera över meningen med livet, korrupta poliser och legender.

Fler bilder:

Hasebe (Mizukawa Asami) med sin dotter Mio (Kumada Sea).

Som den Oshinari Shugo-fangirl jag är vore det blasfemi att inte ha några bilder på honom också.

Shugos karaktär Masato med Mio.

Det finns faktiskt tre dramor med det här namnet, och de har alla liknande historia men är ändå inte remakes (av vad jag har förstått). Den första gjordes 1974 och lär ju vara stört omöjlig att få tag i – jag har dock inte försökt. Den senaste gjordes 2003, och står i min jdrama-kö för tillfället. Det här blogginlägget ska dock behandla Kou Kou Kyoushi från 1993, och blir genom detta det äldsta jdrama jag sett.

På grund av att jdramat faktiskt har sjutton år på nacken känner man inte heller igen så många skådespelare. Kyomoto Masaki har dock spelat i Anmitsu Hime 1 och 2, Sanada Hiroyuki medverkade i Ringu och Kato Takako känner nog de flesta igen som dangoshop-ägarinnan i Hana Yori Dango-serien. Hon hade också en roll i Stand Up!!.

Kou Kou Kyoushi
(High School Teacher)

Originaltitel: 高校教師
Visades: 1993
Sågs av mig: September 2009
Antal avsnitt: 11
Skådespelare: Sakurai Sachiko, Sanada Hiroyuki, Kyomoto Masaki, Mochida Maki, Akai Hidekazu m.fl.
Genre: High school, kärlek.
Tema- och öppningslåt: Morita Douji – Bokutachi no Shippai

Handling: Är det ödet då den nya läraren Hamura Takao råkar stöta ihop med Ninomiya Mayu, en elev på hans nya skola? Mayu blir omedelbart kär i den osäkra läraren och gör allt för att få hans uppmärksamhet. Till en början försöker Hamura värja sig, men upptäcker att Mayu finns kvar på hans hjärnhinna allt oftare. Är det kärlek? Kan ens den förbjudna kärleken mellan en lärare och elev existera?

Kommentar: Det är enkelt att förvillas in i den missledande bilden att detta är ett enkelt drama om den till synes outtömliga källan av förbjuden kärlek. Efter bara något avsnitt förstår man dock att det här är någonting mycket större – någonting helt fantastiskt komplext och rent ut sagt provokativt. Dramat är finstämt och delikat i sina tacklingar av motsatsen: djupa, infekterade samhälls- och familjeproblem. Ett förödande knytnävsslag eller en grym våldtäktsscen kan ackompanjeras av de smekande tonerna till den lågmälda och sagolikt vackra Bokutachi no Shippai, en kontrast utan dess like.

Visst, problemen hopar sig som mörka moln på himlen och en del saker känns verkligen som grädden på moset. En del gånger känns till och med dialogen lite väl stram och inaktuell. Ändå är det så förtvivlat bra, och på sin tid extremt kontroversiellt (även nu finner jag många av dessa ämnen aktuella, och fortfarande kontroversiella). På så vis är det också ett ovanligt jdrama, som inte helt och hållet är strömlinjeformat och politiskt korrekt. Om man kan hantera de svampliknande pottfrillorna och den taskiga nittiotalsklädstilen har man ett av de bästa dramorna någonsin framför sig.

Favoritkaraktärer:
Aizawa Naoko (Mochida Maki): En frisk fläkt i den dystra atmosfären detta mörka drama. Döljer sina riktiga känslor bakom en yta av lekfullhet och optimism.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Sub/releasegrupp: Finns på D-Addicts, varierande översättare.
För dig som gillar: att förfäras över skolsystemet, olycklig kärlek, biologi och tecknade katter.

Varning: Läs inte detta om du inte sett föregångaren Battle Royale, då spoilers kan förekomma.

Battle Royale: Requiem

Originaltitel: バトル・ロワイアルＩＩ　【鎮魂歌】
Också känd som: Batoru Rowaiaru tsu: Rekuiemu
Gjord: 2003
Sågs av mig: Första gången i slutet av 2007, återigen i november 2009
Skådespelare: Fujiwara Tatsuya, Oshinari Shugo, Maeda Ai, Sakai Ayana, Takeuchi Riki m.fl.
Genre: Skräck, action.
Land: Japan.

Handling: Det har gått tre år sedan Nanahara Shuya lyckades lämna ön där hans klasskamrater avrättades en efter en. Nu är han ledare för terroristgruppen Wild Seven, som med alla medel tänker protestera mot de vuxnas sätt att hantera Japans samhälleliga kollaps. När terrorismen kulminerar i en World Trade Center-inspirerad attack, tillsätter dock Japans ledning en ny version av Battle Royale: BR act II. En ny klass blir utvald, och skickas ut i ett kallblodigt krig på en ö som Wild Seven har tagit i besittning. De 42 klasskamraterna får tre dagar på sig att döda Nanahara Shuya, annars kommer samtliga av dem att avrättas.

Kommentar: Battle Royale: Requiem har nästan lämnat skräckgenren totalt (med undantag av vilt sprutande blod), och handlar mer om action och allmänt pang-pang. Om Battle Royale kändes ofokuserad, är efterföljaren ett stort oregerligt nystan av kaos. Krigsscenerna är alldeles för utdragna och meningslösa – de bringar knappt fram några känslor eftersom det är omöjligt att lära känna 42 personer på 133 minuter. Den största ljuspunkten i filmen är Oshinari Shugo – i mina ögon världens bästa skådespelare som ger allt i alla situationer. Han kommunicerar ut rent ungdomligt hat och livsfrustration som ingen annan gjort förut. De tjugo sista minuterna lyser filmen upp, men i övrigt är det mest som namnlöst människoslakteri.

Personligt betyg:

Dags för film…

Battle Royale

Originaltitel: バトル・ロワイアル
Också känd som: Batoru Rowaiaru
Gjord: 2000
Sågs av mig: Första gången i slutet av 2007, återigen i september 2009
Skådespelare: Fujiwara Tatsuya, Maeda Aki, Tsukamoto Takashi m.fl.
Genre: Skräck, action.
Land: Japan.

Handling: Japan, millenieskiftet. Landets vuxna har fått nog av oregerliga ungdomar och inrättar ett åtgärdsprogram där en problemstinn klass får agera försökskaniner på liv och död. Utrustade med varsitt slumpmässigt vapen, gäller det att bli den sista överlevande eleven – annars går samtliga en säker död till mötes.

Kommentar: Denna film fångar den hos många inbyggda rädslan för en nations fullständiga kollaps: vad händer när barn helt och hållet slutar respektera vuxna; vad sker när massarbetslösheten är ett faktum; hur agerar man mot problemmakare i en fullständig kris? Battle Royale är ett skräckexempel på hur politik kan förvridas till någonting vidrigt. Det är en intressant och väldigt tankeväckande grundhistoria, men eftersom det kretsar kring så många karaktärer förloras fokuset i vissa delar. Filmen är dock minnesvärd och går att se om flera gånger utan att förlora i värde – den har dessutom blivit en av de riktiga japanska skräckklassikerna utanför hemlandet.

Personligt betyg:

Detta är en av de mest välkända jdramorna som finns, det är faktiskt en riktig klassiker. Great Teacher Onizuka bjöd på många överraskningar för min del. Jag såg den på grund av en rekommendation, och hade inte kollat upp skådespelarlistan. Men en efter en dyker de upp: Matsushima Nanako (Ringu, Hana Yori Dango, Hana Yori Dango 2 Returns), Kubozuka Yosuke (Ikebukuro West Gate Park, Long Love Letter), Yamazaki Yuta (Neverland) och mini-Oguri Shun (Neighbor no. 13, Hana Yori Dango 1, 2 & final, Gokusen, Stand Up!!, Hanazakari no Kimi Tachi E och nu senast Tokyo DOGS).

Great Teacher Onizuka

Originaltitel: グレート ティーチャー オニヅカ
Också känd som: GTO
Visades: 1998
Sågs av mig: Oktober-november 2009
Antal avsnitt: 12
Skådespelare: Sorimachi Takashi, Matsushima Nanako, Nakamura Aimi, Ikeuchi Hiroyuki, Kubozuka Yosuke, m.fl.
Genre: High school.
Tema- och öppningslåt: Sorimachi Takashi – Poison

Handling: Onizuka är en hårdhudad man med ett förflutet inom motorcykelgäng som drömmer om att bli lärare. När han får sitt första lärarjobb, gör han sig till ovän med hela lärarkåren på grund av sina kontroversiella lärarmetoder. Dessutom är hans tilldelade klass ett gäng bråkstakar som inte vill släppa sin nya, okvalificerade lärare inpå livet.

Kommentar: Det bör sägas – GTO är störtskön! Till skillnad från Gokusens förutsägbara moralkakor, upphör Onizuka aldrig att förvåna med sina småkåta, nonchalanta eller hårdhänta metoder. Sorimachi Takashi, som spelar Onizuka, är dessutom grymt sexig – och han vet om det, med sitt minspel och charmiga nyckfullhet. Jag tycker inte heller att GTO blivit biten av tidens tand – den är trots allt inspelad 1998, trots att jag chansade på 2003. Jag finner det intressant att tre så pass lika dramor (Gokusen, GTO och Rookies) lyckas så bra med att differentiera sig från varandra: de följer samma ganska smala koncept, och ändå kan man utan ett ögonblicks tvekan särskilja dem.

Favoritkaraktärer:
Onizuka Eikichi (Sorimachi Takashi): Det går inte att motstå denna man! Takashi kan verkligen spela alla sidor: pervers, rolig, sexig, hård, lurig, sträng och helt oförutsägbar.
Yoshikawa Noboru (Oguri Shun): I den första scen där Noboru syns blev jag alldeles till mig och fick totala spazzanfall. Så här söt kan man bara inte bli!
Kikuchi Yoshito (Kubozuke Yosuke): Först och främst är det King fast i annan tappning, men sedan har jag alltid fallit för smarta personer.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt: (först tyckte jag inte alls om den, men nu går den ganska ofta på repeat i min playlist)

Sub/releasegrupp: Japan-TV.
För dig som gillar: att inte veta riktigt om du ska hålla med protagonisten eller inte, högmidjekjolar, bakåtsträviga lyncharlärare och cliffhangers.

Fler bilder:

Tomoko (Kuroda Miki), Fuyutsuki (Matsushima Nanako) och Onizuka (Sorimachi Takashi).

Kikuchi Yoshito (Kubozuka Yosuke) med Fuyutsuki och Onizuka.

Klassen samlad runt Onizuka-sensei.

Förlåt – nu har det gått ett bra tag sedan jag sist uppdaterade! Över en månad sedan, faktiskt. Jag har dock skolan att skylla på – jag har haft fullt upp med tentor, förpackningsdesign och PR-problem. Förhoppningsvis kommer det bli lite lugnare nu ett par veckor – jag har nämligen en drös med påbörjade blogginlägg som jag verkligen vill skriva klart (bland andra Gokusen 3, Manhattan Love Story och Buzzer Beat). Håll till godo!

Varning: Läs inte detta om du inte sett serien Zettai Kareshi, då spoilers kan förekomma.

Zettai Kareshi SP
(Absolute Boyfriend)

Originaltitel: 絶対彼氏。SP
Visades: 2009
Sågs av mig: September 2009
Avsnitt: 1
Skådespelare: Aibu Saki, Mizushima Hiro, Hayami Mokomichi m.fl.
Genre: Romantik, komedi.
Slutlåt: Ayaka – Okaeri

Handling: Det har gått tre år sedan Riiko åkte till Paris för att vidareutvecklas på konditorifronten, och Night har legat obrukbar och trasig i en behållare. Men på företaget Kronos Heaven fortsätter man att bygga robotar – trots katastrofen med Night. Den nyanställda Kamiya Ayumi vill dock återuppliva Night för att kunna erhålla det unika med honom – hans förmåga att utveckla känslor. När nyförlovade Riiko och Soshi återvänder till Tokyo, står helt plötsligt Night mellan dem, och rör upp Riikos känsloliv.

Kommentar: Det första man kan konstatera är att Zettai Kareshis specialavsnitt inte är så mycket till ett specialavsnitt – det känns som vilket avsnitt som helst, bara med lite fler Matrix-inspirerade amerikaner. Samtidigt försöker den ju besvara Frågan: hur skulle hon ha gjort om hon egentligen haft ett val? Soshi eller Night? Avsnittet är lika gulligt och roligt som vanligt och innehåller de beståndsdelar man är van vid – och bäst är förstås klockrena Hayami Mokomichi (Night), som verkligen är en robot. Men det känns inte som något nytt under solen.

Personligt betyg:
Personligt betyg slutlåt:

Sub/releasegrupp: SARS Fansubs.
För dig som gillar: robotar, första säsongen av Zettai Kareshi, cream puffs och killar som skulle göra allt för en.

Fler bilder:

Tenjo Night i förgrunden.

Soshi och Riiko.

I ett jdrama från 2006, innehas huvudrollen av TOKIO:s Matsuoka Masahiro, också känd från bland annat Manhattan Love Story. Andra att hålla koll på är Karina (Long Love Letter, Bambino! och Love Shuffle), Kitamura Kazuki (Akihabara@DEEP, Warui Yatsura, Bambino! och Galileo), Kaname Jun (Ryusei no Kizuna) och Ishigaki Yuma (Gokusen, Hanazakari no Kimi Tachi E). Bland gästkaraktärerna ser vi Becky (Stand Up!!), Sato Megumi (Hana Yori Dango), Sugimoto Aya och Shibue Joji (båda från Pretty Guardian Sailor Moon). Men anledningen till att jag valde att se Yaoh, var Oshinari Shugo. Min favoritskådespelare, utan konkurrens. Han har medverkat i till exempel All About Lily Chou Chou, Blue Spring, Battle Royale II, Akihabara@DEEP, Yamada Taro Monogatari och Maou.

Yaoh
(Night King)

Originaltitel: 夜王
Visades: 2006
Sågs av mig: September 2009
Avsnitt: 11
Skådespelare: Matsuoka Masahiro, Kitamura Kazaki, Karina, Kaname Jun, Ishigaka Yuma, Oshinari Shugo m.fl.
Genre: Spänning, nattliv.
Slutlåt: TOKIO – Mr. Traveling Man

Handling: På Kabukichou i Shinjuku försöker Japans främsta host clubs att samsas om välbärgade kvinnors pengar. Men en av dem, Ryosuke på Romeo, har högre moral än så, och anser att en värds uppgift inte är att lura pengar av kvinnorna, utan att göra dem lyckliga. I sin strävan efter rättvisa hamnar han i kläm med Romeo, och tvingas till ett ultimatum: om han inte blir Romeos mest efterfrågade värd inom tre månader, så får han sparken.

Kommentar: Ryosuke är trots sina ädla avsikter duktig på att göra saker fel. Hans starka känsla för rättvisa blir som käppen i hjulet, och med Ryosukes felsteg famlar Yaoh också till en början. Yaoh känns lite för mycket skolexempel över den dramaturgiska kurvan. Förutom två-tre avsnitt som verkligen lämnar mig med hjärtat i halsgropen, har inte serien så mycket att komma med. Lite mer naket än vi är vana vid blandat med inbördes fighter till bristningsgränsen visar visserligen på vilja, men de flesta avsnitten känns bara som en långrandig transportsträcka till le grand finale. Lite fler oväntade vändningar och ett djupare persongalleri hade kunnat ge serien högre betyg.

Favoritkaraktärer:
Hikaru (Oshinari Shugo): Som vanligt i doraman så innehar Shugo en biroll som knappt syns över huvud taget. Men så fort han visas i bild höjs nivån omedelbart. Hans sammanbitenhet kväver allt i närheten, och i slutet tillåts karaktären äntligen blomma ut. Att Hikaru, trots sina få scener, lyckas etsa sig fast i minnet är ett tecken på vilken hög nivå Oshinari Shugos skådespeleri ligger på.

Personligt betyg:
Personligt betyg slutlåt:

Sub/releasegrupp: Softsubs finns på D-Addicts.
För dig som gillar: att bli varmt välkommen, Dom Perignon, backslick och tjusiga men sliskiga herrar i kostym.

Fler bilder:

Några av värdarna på Romeo.

Värden Seiya (Kitamura Kazuki) med en betydelsefull kund.

Ryosukes bundsförvanter.

Oshinari Shugo som Hikaru.