MASH Sakuran

Jag blev nyfiken på Long Love Letter för att jag kände igen många skådespelare. Jag hade således inte läst någonting om dramat, vilket gav mig en ganska stor överraskning när jag insåg vad det faktiskt handlade om.

För att göra det enklast möjligt, en punktlista över skådespelare man kan tänkas känna igen:

• Kubozuka Yosuke – Great Teacher Onizuka och Ikebukuro West Gate Park.
• Yamada Takayuki – Crows Zero I och II.
• Yamashita Tomohisa – Ikebukuro West Gate Park, Stand Up!!, Dragon Zakura, Nobuta wo Produce, Kurosagi, Byakkotai, Proposal Daisakusen, Code Blue, Code Blue SP och Buzzer Beat.
• Suzuki Emi – Yukan Club.
• Karina – Yaoh, Bambino! och Love Shuffle.
• Ichihara Hayato – All About Lily Chou Chou och Rookies.
• Mizukawa Asami – Orthros no Inu, Nodame Cantabile och Last Friends.
• Uchida Asahi – Anmitsu Hime 2 och Zettai Kareshi SP.

Long Love Letter

Originaltitel: ロング・ラブレター
Också känd som: The Drifting Classroom
Visades: 2002
Sågs av mig: November 2009
Antal avsnitt: 11
Skådespelare: Kubozuka Yosuke, Tokiwa Takako, Yamashita Tomohisa, Yamada Takayuki m.fl.
Genre: Science fiction, kärlek, mänskligt drama.
Slutlåt: Yamashita Tatsuro – Loveland Island

Handling: Vad som verkar vara ödet för ihop Akio Asami med Yuka Misaki. Dagen de spenderar med varandra kommer de aldrig att glömma. Men när Asamis mobiltelefon blir stulen, kan de inte komma i kontakt med varandra längre. Ett år senare, stöter de på varandra av en slump på skolan där Asami jobbar. De står båda två på skolgården, när en jordbävning plötsligt skakar om hela deras värld…

Akio Asami (Kubozuka Yosuke) och Yuka Misaki (Tokiwa Takako).

Kommentar: Long Love Letter måste vara ett av de mest överväldigande plot changing-jdramorna som finns (jämför med animen Kimi ga Nozomu Eien). Jag har här valt att inte ta upp särskilt mycket om själva innehållet eftersom jag vill bibehålla ”hemligheten” i sitt ursprungliga skick. Det är ett ganska svårt jdrama, och lyckas bibehålla sin status som ”tung” rakt igenom. Det kanske blir tungt i överkant till och med. Mittenpartierna av nästan varje avsnitt känns sega och utdragna. Jag hade mycket hellre se serien något komprimerad, på kanske 9 avsnitt. Det här dramat har dock ett av de absolut vackraste scenerna någonsin: skolgården, regn, rakt igenom överlyckliga människor. Det är inte enkelt jag blir rörd till tårar, men här hade jag ingenting att sätta emot.

Long Love Letter är finstämt, spännande och överraskande. Dessutom är det förvånansvärt smart på sina håll. Därför är det så synd att vissa detaljer (ett par karaktärer man verkligen bara vill strypa till döds, det långsamma tempot och några lite väl utomjordiska företeelser) ska dra ner betyget. Men när man efter 11 avsnitt lämnas utanför händelsernas centrum, känns det bitterljuvt och förvirrande. Historien lämnar definitivt sitt avtryck, både på gott och ont. Det är ingenting man glömmer i första taget.

Personligt betyg:
Personligt betyg slutlåt: (Först tyckte jag den var jättefånig, nu älskar jag den! Den är helt underbar. Den gör de grå dagarna färgglada.)

Sub/releasegrupp: Softsubs finns på D-Addicts.
För dig som gillar: misär, livets svåra frågor och en drös med grymma skådespelare.

Fler bilder:

Den underbara Kubozuka Yosuke!

Asami med tillhörande elever.

Inget inlägg är komplett utan en bild på Yamashita Tomohisa. ^_^

Bananas

Mr. Brain är ett mysteriedrama där Mizushima Hiro (Hanazakari no Kimitachi E, Gokusen 2, Zettai Kareshi & SP) spelar en av de viktigaste birollerna. Men det är först i seriens gäster som de andra mest intressanta namnen dyker upp: Kyouki (Kimi wa Petto, IWGP), Ishiguro Hideo (Princess Princess D, Gokusen 3, 1 Pound no Fukuin), Aibu Saki (Zettai Kareshi & SP, Buzzer Beat), Sato Takeru (Rookies, Princess Princess D), Kamikawa Takaya (skoldoktorn i Hanazakari no Kimitachi E) och inte minst allas vår Yankumi – Nakama Yukie (Gokusen 1, 2 och 3, Ringu 0, Shinobi: Heart Under Blade).

Men framför allt blev jag överraskad av att Kamenashi Kazuya (Gokusen 2, Nobuta wo Produce, 1 Pound no Fukuin) hade en stor roll i avsnitt 3. På senaste tiden har jag verkligen velat se något med honom, så döm min förvåning när mina böner helt plötsligt blir hörda.

Mr. Brain

Visades: 2009
Sågs av mig: November 2009
Antal avsnitt: 8
Skådespelare: Kimura Takuya, Ayase Haruka, Mizushima Hiro, m.fl.
Genre: Naturvetenskap, mysteriedrama, thriller, komedi.
Öppningslåt: Van Halen – Jump

Handling: Tsukumo Ryusuke är en framstående neurofysiolog som med sitt socialt missanpassade sätt irriterar sina kollegor på det högteknologiska IPS-centret. Tillsammans med polisens resurser försöker han blanda sin högst ovanliga hjärnas snillrika lösningar för att lösa komplicerade brott.

Ayase Haruka, Hiraizumi Sei och Mizushima Hiro.

Kommentar: Jag började se Mr. Brain av en ren slump. Jag var egentligen inte alls på humör för deckare och var därför rätt negativt inställd redan från början. Men redan i avsnitt 2 är jag frälst. Kimura Takuya som huvudrollen Tsukumo är briljant. Jag skrattar så jag kiknar – han charmade mig totalt. Mr. Brain är det ultimata mystiedramat – spännande, komplicerat och förbannat roligt – allt framfört av en mängd härliga karaktärer. I mina öron låter allt som Tsukumo säger om hjärnan rätt och riktigt eftersom jag är analfabet på naturvetenskapliga termer och människokroppens delar, så legitimiteten får någon annan stå för. En extra charmpoäng får serien för sin aspiration att låta IPS vara det ultimata high-tech-mekkat, där formler, fingeravtryck och DNA-sensorer svischar fram på skärmen i sann hacker-anda.

Favoritkaraktärer:
Tsukumo Ryusuke (Kimura Takuya) och Hayashida Toranosuke (Mizushima Hiro): Först trodde jag att det var ett dåligt skämt när jag såg Kimura Takuya och Mizushima Hiro påpälsade med varsin grymt ful peruk. Men det, mina vänner, kallas humoristisk charm. Och nog blir jag charmad allt! Jag faller som en träplanka för Tsukumos gliringar och totalt opassande kommentarer. Varje gång rookie-polisen Hayashida går igång i samma takt som Tsukumo blir jag alldeles hetsigt fnissig inombords. Helt underbar kombination av karaktärer!

Personligt betyg: 

Sub/releasegrupp: GiriGiri Fansubs.
För dig som gillar: bananer, shiritori, hjärngympa och jdramat Galileo.

Fler bilder:

Aibu Saki gästspelade i avsnitt 3.

Kolla vad söt Mizushima Hiro är i sin perukliknande kalufs ^^

Nakama Yukie.

Fuck entrance exams

Det andra taiwanesiska drama jag ser är lite speciellt. Det är nämligen bara fem avsnitt, med lika många separata historier. Därför blir det här ett lite annorlunda inlägg.

Bi Ye Sheng
(The Graduate)

Originaltitel: 畢業
Visades: 2006
Sågs av mig: November 2009
Antal avsnitt: 5
Skådespelare: Zhou Zian, Zhang Jun Ming, Huang Zi Xuan, Huang Ke Jing m.fl.
Genre: Ungdomsdrama.

The Lonely Game
Handling och kommentar: Två unga tjejer lämnar hemmet för att söka lyckan i Taipei. De vill helst av allt bli frisörer, och i sin jakt efter drömyrket kommer de ifrån varandra. När de återigen möts, har den ena förändrats. Det är ett allvarligt avsnitt som fokuserar på tunga ämnen som prostitution och droger, men det är den komplicerade och svåra vänskapen som känns som det allra tyngsta. Förutom att det saknas ett mer förklarande parti i början, så är The Lonely Game riktigt kusligt och väl genomfört.

Personligt betyg:

Scen ur The Lonely Game.

Black Summer
Handling och kommentar: När en av skolans flitigaste elever, A Zhe, hamnar i fel kompiskrets börjar allt spåra ur. Hans nya vänner håller på med droger och är osams med andra gäng, och A Zhe vill egentligen inte ha någonting med det att göra. Han vågar dock inte dra sig ur, och mot sin vilja börjar han falla för gängledarens flickvän. Avsnittet Black Summer känns mer som en stereotypiserad skolpjäs än det välriktade pekfinger det egentligen vill vara. Ämnet känns också något framstressat – eftersom de bara har 48 minuter på sig att berätta vad som skulle kunna vara en hel roman, finns det nästan inget utrymme för bakgrundshistoria eller känslosvall. Men förutom några av de grovt klichéartade gängmedlemmarna, är skådespeleriet åtminstone en rätt hyfsad prestation.

Personligt betyg:

Fortunately, We’re Still Here
Handling och kommentar: Fortunately, We’re Still Here är en gripande beskrivning av hur två pojkar vill stå upp mot sina översittare, och hur de förändras i processen. Det här avsnittet är det svåraste att få något grepp om då det är ganska abstrakt, och mer filmiskt än något av de andra. De vackraste och mest minnesvärda scenerna är mellan de två huvudpersonerna när de lekfullt slåss och kallar varandra fula ord. Sedan omsätts deras lek i verklighet.

Personligt betyg:

En scen ur avsnittet Fortunately, We’re Still Here.

Mimi’s Wandering Mind
Handling och kommentar: Mimi kommer från trasiga hemförhållanden till en internatskola för flickor med problem. Genom flashbacks får vi veta vad hon varit med om. Mimi’s Wandering Mind är ett ganska stillsamt avsnitt, med ett ämne som om det behandlas rätt verkligen kan engagera. Det känns dock platt, och klyschorna haglar ner på sina håll. Huang Zi Xuan som spelar Mimi är dessutom riktigt svag i rollen. Till sin fördel har avsnittet åtminstone en ganska gripande berättelse, med en rätt schysst tidsföljd.

Personligt betyg:

Waves of Nature
Handling och kommentar: När Zhang Ya Hui börjar i en ny skola, blir hon vän med klassens mobbningsobjekt. Men efter ett tag vill hon hellre passa in i det coola tjejgänget, vilket innebär att hon måste förnedra sin nyfunna vän. Detta avsnitt känns blekt om man jämför med andra draman som behandlar mobbing. Allra mest grådaskigt blir det om man försöker dra paralleller till LIFE - mobbingdramornas epicentrum. Varför inte dra historian längre? Det känns som att de inte vågar överdriva, men det är ju trots allt ett drama. För att kunna engagera bör det dras till sin spets lite mer. Det är dock ett intressant koncept, men det skulle ha kunnat bli så mycket bättre.

Personligt betyg:

Sub/releasegrupp: DoReMii Fansubs.
För dig som gillar: tonårsskildringar, trassliga familjer, mopeder och subtil kärlek.

Ask and it shall be given

Varning: Läs inte detta om du inte sett serien Proposal Daisakusen, då spoilers kan förekomma.

Proposal Daisakusen SP

Originaltitel: プロポーズ大作戦 SP
Också känd som: Operation Love, 14nen-goshi no Koi ni Eien wo Chikau Shunkan wa Otozuremasu ka?, 14年越しの恋に永遠を誓う瞬間は訪れますか?
Visades: 2008
Sågs av mig: November 2009
Avsnitt: 1
Skådespelare: Yamashita Tomohisa, Nagasawa Masami, Eikura Nana, Hiraoka Yuta, Hamada Gaku m.fl.
Genre: Romantik, tidsresa.
Temalåt: Mongol 800 – Chiisana Koi no Uta
Slutlåt: Keisuke Kuwata – Ashita Hareru Kana

Nagsawa Masami och Yamashita Tomohisa.

Handling: Ken och Rei befinner sig på Hawaii för att bevittna bröllopet mellan Tsuru och Eri. Men i sista stunden backar Eri ur, och åker tillbaka hem till Japan utan ett ord till någon. Tsuru blir helt ställd, och hans vänner lider av att se honom så olycklig. Ken blir bekymrad över vad som kan ha hänt i den till synes så rena och ärliga kärleken mellan Eri och Tsuru, och önskar att han kunde åka tillbaka i tiden för att ställa allt till rätta…

Mikio (Hiroaka Yuta), Eri (Eikura Nana), Ken (Yamapi), Tsuru (Hamada Gaku) samt Rei (Nagasawa Masami) samlade igen.

Kommentar: Till skillnad från Zettai Kareshis specialavsnitt, så känns den här uppföljningen befogad. Det sista avsnittet lämnade ju minst sagt mycket åt fantasin, och det här avsnittet reder upp en del frågor och knyter ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. Detta är dock inte det tårdrypande Proposal Daisakusen vi är vana vid – om ångesten ens existerar, så är den mycket mild och i små doser. Istället lämnar den tillträde för värme och humor. Det är fantastiskt att se hur Yamashita Tomohisa verkligen kommer till sin rätt i den här rollen. Han känns piggare än vanligt, och lyckas verkligen förmedla sina tankar och känslor utåt. För att kort sammanfatta, så är detta ett värdigt avslut på en underbar serie.

Personligt betyg:

Sub/release-grupp: Love Song.
För dig som gillar: hula-hula-dansare, goda féer och kärlekssagor.

Fourth Period Murder Mystery

Dags för en koreansk skolskräckis…

Fourth Period Murder Mystery

Originaltitel: 4교시추리영역
Också känd som: The Clue, Detectives in 40 Minutes
Gjord: 2009
Sågs av mig: November 2009
Skådespelare: Yoo Seung-ho, Kang So-ra, Park Cheol-min, Jeong Seok-yon m.fl.
Genre: Thriller, mysteriedrama.
Land: Sydkorea.

Handling: Samtidigt som klass 2-4 har gympalektion, hittar Jeong-hun sin klasskamrat Tae-gyu mördad i hemklassrummet. Eftersom Jeong-hun och Tae-gyu har en historia av att inte dra jämnt, inser Jeong-hun att han kommer att bli huvudmisstänkt då resten av skolan upptäcker kroppen. När klassens mest tystlåtna tjej, Da-jeong, stöter på Jeong-hun är hans kläder dessutom nerblodade. Hon tror dock att han är oskyldig, och tillsammans ger de sig ut på en jakt efter den riktiga mördaren – men de har bara 40 minuter på sig. Har de inte hittat den riktiga mördaren innan nästa lektion, så kommer Jeong-hun att bli misstänkt för mordet.

Jeong-hun (Yoo Seung-ho) och Da-jeong (Kang So-ra).

Kommentar: Inte så mycket till skräckfilm – mer ett hetsigt mysteriedrama med typiska deckaringredienser. Det står inte stilla en sekund och filmningen är vacker som ett foto. Till sin nackdel bör det sägas att i djuphet och karaktärsutveckling är detta någonstans bland det grundaste man kan komma åt – men det innebär också att man slipper sega och utdragna vad-är-meningen-med-livet-scener. Fourth Period Murder Mystery är dessutom rolig och småromantisk på sina håll – och varvat med ett högt tempo så blir det en ganska skön kvällsunderhållning.

Personligt betyg:

Byakkotai

Denna version av Byakkotai är en remake på ett drama från 1986. Den här versionen är dock mer intressant (åtminstone för min del), främst på grund av Yamashita Tomohisa (Ikebukuro West Gate Park, Stand Up!!, Proposal Daisakusen, Long Love Letter, Kurosagi, Dragon Zakura, Nobuta wo Produce, Code Blue & SP och Buzzer Beat).

Exempel på andra skådisar, mer eller mindre synliga, i detta drama:

• Tanaka Koki, medlem i jpopgruppen KAT-TUN. Har spelat i Neverland och My Boss My Hero.
• Tochihara Rakuto hade en av huvudrollerna i RH Plus.
• Gokusen 3-stjärnan Ishiguro Hideo har också synts i Princess Princess D och 1 Pound no Fukuin.
• Yakushimaru Hiroko har spelat i Kisarazu Cat’s Eye.
• Kuroki Meisa spelade nunnan i 1 Pound no Fukuin, och har också en roll i filmerna Crows Zero I och II.

Byakkotai

Originaltitel: 白虎隊 （びゃっこたい）
Visades: 2007
Sågs av mig: September 2009
Antal avsnitt: 2
Skådespelare: Yamashita Tomohisa, Tanaka Koki, Fujigaya Taisuke, Kuroki Meisa, Yakushimaru Hiroko m.fl.
Genre: Historisk, samuraj, familj.
Temalåt: Celtic Woman – You Raise Me Up.

Handling: Yamashita Tomohisa spelar den slöa och upproriske Shintaro Sakai, som till sin familjs stora förtvivlan inte bryr sig ett skvatt om släktens stolta samurajhistoria. Men när han besöker Byakkotais Memorial Hall sugs han in i atmosfären av sina förfäders stordåd, och befinner sig snart några hundra år tillbaka i tiden…

Kommentar: I tron att detta skulle vara ett intressant historiskt drama (som dessutom hade Yamapi i huvudrollen) såg jag fram emot den här två avsnitt långa serien. Så här i efterhand ångrar jag att jag slösade bort 290 värdefulla minuter. Historien är tråkig och extremt långdragen, dialogen och sidospåren får ögonlocken att sakta falla mot kinden. När det väl blir lite action, blir man besviken på att allt är så jävla taffligt. När minuterna till slut har passerat, känner jag mig helt nollställd. Missade jag ett långt parti? Vad var det för stordåd de utförde? Varför är det så mycket fokus på gnällande mödrar? Jag blir arg över hur kass den är – jag hade hellre sett Princess Princess D på repeat i ett dygn.

Personligt betyg:
Personligt betyg temalåt:

Sub/releasegrupp: Love Song.
För dig som gillar: samurajfrillor, krångliga karaktärer och besvikelser.

Hoppas att ingen tog illa upp av det här inlägget. Jag blev så himla besviken eftersom jag hade höga förväntningar, men jag har sett att det är många som gillar Byakkotai. Så kom ihåg att det bara är mina personliga åsikter ^^

God hand

”Tackey” (Takizawa Hideaki) från duon Tackey & Tsubasa spelar en av huvudrollerna i detta drama, mot NewS Nishikido Ryo (Last Friends och Ryusei no Kizuna). Mizukawa Asami från Nodame Cantabile och Last Friends spelar en annan stor roll. Andra man kan känna igen är Harada Natsuki (Hanazakari no Kimi Tachi E och Honey & Clover), min favoritskådespelare Oshinari Shugo (All About Lily Chou Chou, Blue Spring, Battle Royale: Requiem, Fu Rai, Akihabara@DEEP, Yamada Taro Monogatari, Maou och Yaoh) och Sasai Kuranosuke (Zettai Kareshi, Zettai Kareshi SP och Bambino!).

Orthros no Inu
(Orthros’ dog)

Originaltitel: オルトロスの犬
Visades: 2009
Sågs av mig: November 2009
Antal avsnitt: 9
Skådespelare: Nishikido Ryo, Takizawa Hideaki, Mizukawa Asami m.fl.
Genre: Science fiction, mysteriedrama.
Öppningslåt: Takizawa Hideaki – Hikari Hitotsu

Handling: Aoi Ryosuke är det perfekta mordvapnet. Bara genom att röra en person med sin hand, kan han få personen att falla ner död – helt utan att lämna det minsta märke. Ryuzaki Shinji är hans motsats – med bara en lätt beröring kan han hela alla sår och sjukdomar. Men deras två vitt skilda förmågor, är lika skilda som deras personligheter – Djävulshanden Ryosuke är en ängel och Gudshanden Shinji är en demon. De två männen möts, och en lek på liv och död tar sin början.

Mizukawa Asami som kriminalaren Hasebe.

Kommentar: Jag har märkt att flera andra har jämfört Orthros no Inu med Maou, och jag kan inte göra annat än att sålla mig till denna skara. Det är samma ganska mörka stämning, det är två Johnnys-pojkar i huvudrollerna, det är övernaturligt, de har liknande tema… huvudingredienserna är helt klart samstämmiga. Gillade du Maou kommer du att finna detta drama sevärt. Precis som Maou, är också Orthros no Inu ett riktigt bra drama som verkligen klarar av att både engagera och skrämma, medan fingernaglarna minskar i längd. Dramat är intressant också i den bemärkelse att den belyser problemet och handlingen ur ett politiskt perspektiv. Hur mycket kan man åstadkomma bara man har makt, och hur mycket kan man utnyttja en människa för att själv kunna ta sig till sin önskade position? Även huvudtemat väcker starka tankegångar, och de stora livsfrågorna får sin återuppståndelse.

Favoritkaraktär:
Ryuzaki Shinji (Takizawa Hideaki): Den mest spännande och djupbottnade karaktären. Påminner vagt om den onde Naruse Ryou (spelad av Ohno Satoshi) i Maou, som också hade fler ansikten än vad man först trodde.

 

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Sub/releasegrupp: Querbeet.
För dig som gillar: att fundera över meningen med livet, korrupta poliser och legender.

Fler bilder:

Hasebe (Mizukawa Asami) med sin dotter Mio (Kumada Sea).

Som den Oshinari Shugo-fangirl jag är vore det blasfemi att inte ha några bilder på honom också.

Shugos karaktär Masato med Mio.

Kou Kou Kyoushi (1993)

Det finns faktiskt tre dramor med det här namnet, och de har alla liknande historia men är ändå inte remakes (av vad jag har förstått). Den första gjordes 1974 och lär ju vara stört omöjlig att få tag i – jag har dock inte försökt. Den senaste gjordes 2003, och står i min jdrama-kö för tillfället. Det här blogginlägget ska dock behandla Kou Kou Kyoushi från 1993, och blir genom detta det äldsta jdrama jag sett.

På grund av att jdramat faktiskt har sjutton år på nacken känner man inte heller igen så många skådespelare. Kyomoto Masaki har dock spelat i Anmitsu Hime 1 och 2, Sanada Hiroyuki medverkade i Ringu och Kato Takako känner nog de flesta igen som dangoshop-ägarinnan i Hana Yori Dango-serien. Hon hade också en roll i Stand Up!!.

Kou Kou Kyoushi
(High School Teacher)

Originaltitel: 高校教師
Visades: 1993
Sågs av mig: September 2009
Antal avsnitt: 11
Skådespelare: Sakurai Sachiko, Sanada Hiroyuki, Kyomoto Masaki, Mochida Maki, Akai Hidekazu m.fl.
Genre: High school, kärlek.
Tema- och öppningslåt: Morita Douji – Bokutachi no Shippai

Handling: Är det ödet då den nya läraren Hamura Takao råkar stöta ihop med Ninomiya Mayu, en elev på hans nya skola? Mayu blir omedelbart kär i den osäkra läraren och gör allt för att få hans uppmärksamhet. Till en början försöker Hamura värja sig, men upptäcker att Mayu finns kvar på hans hjärnhinna allt oftare. Är det kärlek? Kan ens den förbjudna kärleken mellan en lärare och elev existera?

Kommentar: Det är enkelt att förvillas in i den missledande bilden att detta är ett enkelt drama om den till synes outtömliga källan av förbjuden kärlek. Efter bara något avsnitt förstår man dock att det här är någonting mycket större – någonting helt fantastiskt komplext och rent ut sagt provokativt. Dramat är finstämt och delikat i sina tacklingar av motsatsen: djupa, infekterade samhälls- och familjeproblem. Ett förödande knytnävsslag eller en grym våldtäktsscen kan ackompanjeras av de smekande tonerna till den lågmälda och sagolikt vackra Bokutachi no Shippai, en kontrast utan dess like.

Visst, problemen hopar sig som mörka moln på himlen och en del saker känns verkligen som grädden på moset. En del gånger känns till och med dialogen lite väl stram och inaktuell. Ändå är det så förtvivlat bra, och på sin tid extremt kontroversiellt (även nu finner jag många av dessa ämnen aktuella, och fortfarande kontroversiella). På så vis är det också ett ovanligt jdrama, som inte helt och hållet är strömlinjeformat och politiskt korrekt. Om man kan hantera de svampliknande pottfrillorna och den taskiga nittiotalsklädstilen har man ett av de bästa dramorna någonsin framför sig.

Favoritkaraktärer:
Aizawa Naoko (Mochida Maki): En frisk fläkt i den dystra atmosfären detta mörka drama. Döljer sina riktiga känslor bakom en yta av lekfullhet och optimism.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Sub/releasegrupp: Finns på D-Addicts, varierande översättare.
För dig som gillar: att förfäras över skolsystemet, olycklig kärlek, biologi och tecknade katter.

Battle Royale: Requiem

Varning: Läs inte detta om du inte sett föregångaren Battle Royale, då spoilers kan förekomma.

Battle Royale: Requiem

Originaltitel: バトル・ロワイアルＩＩ　【鎮魂歌】
Också känd som: Batoru Rowaiaru tsu: Rekuiemu
Gjord: 2003
Sågs av mig: Första gången i slutet av 2007, återigen i november 2009
Skådespelare: Fujiwara Tatsuya, Oshinari Shugo, Maeda Ai, Sakai Ayana, Takeuchi Riki m.fl.
Genre: Skräck, action.
Land: Japan.

Handling: Det har gått tre år sedan Nanahara Shuya lyckades lämna ön där hans klasskamrater avrättades en efter en. Nu är han ledare för terroristgruppen Wild Seven, som med alla medel tänker protestera mot de vuxnas sätt att hantera Japans samhälleliga kollaps. När terrorismen kulminerar i en World Trade Center-inspirerad attack, tillsätter dock Japans ledning en ny version av Battle Royale: BR act II. En ny klass blir utvald, och skickas ut i ett kallblodigt krig på en ö som Wild Seven har tagit i besittning. De 42 klasskamraterna får tre dagar på sig att döda Nanahara Shuya, annars kommer samtliga av dem att avrättas.

Kommentar: Battle Royale: Requiem har nästan lämnat skräckgenren totalt (med undantag av vilt sprutande blod), och handlar mer om action och allmänt pang-pang. Om Battle Royale kändes ofokuserad, är efterföljaren ett stort oregerligt nystan av kaos. Krigsscenerna är alldeles för utdragna och meningslösa – de bringar knappt fram några känslor eftersom det är omöjligt att lära känna 42 personer på 133 minuter. Den största ljuspunkten i filmen är Oshinari Shugo – i mina ögon världens bästa skådespelare som ger allt i alla situationer. Han kommunicerar ut rent ungdomligt hat och livsfrustration som ingen annan gjort förut. De tjugo sista minuterna lyser filmen upp, men i övrigt är det mest som namnlöst människoslakteri.

Personligt betyg:

Battle Royale

Dags för film…

Battle Royale

Originaltitel: バトル・ロワイアル
Också känd som: Batoru Rowaiaru
Gjord: 2000
Sågs av mig: Första gången i slutet av 2007, återigen i september 2009
Skådespelare: Fujiwara Tatsuya, Maeda Aki, Tsukamoto Takashi m.fl.
Genre: Skräck, action.
Land: Japan.

Handling: Japan, millenieskiftet. Landets vuxna har fått nog av oregerliga ungdomar och inrättar ett åtgärdsprogram där en problemstinn klass får agera försökskaniner på liv och död. Utrustade med varsitt slumpmässigt vapen, gäller det att bli den sista överlevande eleven – annars går samtliga en säker död till mötes.

Kommentar: Denna film fångar den hos många inbyggda rädslan för en nations fullständiga kollaps: vad händer när barn helt och hållet slutar respektera vuxna; vad sker när massarbetslösheten är ett faktum; hur agerar man mot problemmakare i en fullständig kris? Battle Royale är ett skräckexempel på hur politik kan förvridas till någonting vidrigt. Det är en intressant och väldigt tankeväckande grundhistoria, men eftersom det kretsar kring så många karaktärer förloras fokuset i vissa delar. Filmen är dock minnesvärd och går att se om flera gånger utan att förlora i värde – den har dessutom blivit en av de riktiga japanska skräckklassikerna utanför hemlandet.

Personligt betyg: