Youma taisan!

Precis när jag startade den här bloggen skrev jag ett inlägg om live action-versionen av Sailor Moon. Då hade jag inte fått tag på och inte heller sett alla avsnitt av serien – vilket jag dock har gjort nu. Så här kommer en uppdatering…

Bishojo Senshi Sailor Moon
Pretty Guardian Sailor Moon

Originaltitel: 美少女戦士セーラームーン
Också känd som: Sailor Moon Live Action, Sailor Moon, Pretty Soldier Sailor Moon
Visades: 2003 – 2004
Sågs av mig: Sommaren 2007 (såg en del), våren 2009.
Antal avsnitt: 49
Skådespelare: Miyuu Sawai, Keiko Kitagawa, Komatsu Ayaka m.fl.
Genre: Live action, romantik, magi.
Öppningslåt: Sae – Kirari! Sailor Dream
Temalåtar: Aino Minako – C’est La Vie, Aino Minako – Romance, Aino Minako – Kiss Kiss Bang Bang m.fl.

Handling: Denna Sailor Moon-adaption bygger mestadels på den första säsongen av animen med samma namn. Huvudkaraktärerna utgörs av Sailor Senshi – fem tonårsflickor som efter förvandling blir Sailor Moon, Sailor Mercury, Sailor Mars, Sailor Jupiter och Sailor Venus. Precis som i animen försöker de förgöra den onda Queen Beryl som vill suga all livsenergi ur jordens människor. Till sin hjälp har dem de talanda katterna Luna och Artemis, och den hjältemodiga men mystiska Tuxedo Kamen som varken verkar vara vän eller fiende.

Kommentar: Då jag började att se om den här serien, var det mest för ett gott skratt och lite underhållning medan jag åt. Det gick inte att ta detta barnprogram seriöst, speciellt inte som Luna och Artemis är plyschgosedjur (dessutom stundtals animerade) istället för riktiga katter. Men, efter så där en tjugo avsnitt blev det här serien jag såg på. Inte den serie jag bara slötittade på, utan den min tv-energi riktades mot. Dramat började få ett djup, jag insåg det lysande i humorn som serien genomsyras av -  jag började till och med uppskatta skådespelarna. Trots att de måste haft en ruggigt liten budget (eller bara hade Japans största amatörer till specialeffektsmakare) så blev serien faktiskt bra. Visst – den är otroligt fånig på sina ställen, och övertydlig på andra. Men man vet ändå inte vart fan allt ska sluta.

Det har skett ganska stora förändringar från animen. Framför allt har Aino Minakos (Sailor Venus) roll förändrats – till det radikalt bättre. Där hon i animen knappt utmärkte sig från sin klon Usagi (Sailor Moon), är hon här den ansvarsfyllda, seriösa popdrottningen som alla ser upp till. Men även historien har förändrats – det är alltså inte frågan om en direktkopiering av innehåll. Hade jag varit en liten flicka – det vill säga den målgrupp Sailor Moon riktar sig mot – hade det här varit den bästa serien någonsin. Jag hade visserligen varit hur rädd som helst för alla farliga youmas, onda drottningar och Shitennous, men likväl hade jag fullkomligt älskat det.

Frågan är då – bör den ses? För min del svarar jag ja. Jag gillade visserligen Sailor Moon-animen väldigt mycket, men jag har i övrigt svårare att ta mig till animekaraktärer. Levande människor gör allting mer… ja, levande, inlevelsefullt. Föredrar man dock anime framför live action, skulle jag inte rekommendera serien. Jdramat har nämligen en benägenhet att kunna sticka hål på de de mest spännande partierna – allt på grund av de löljliga kostymerna, plyschgosedjuren och de fullvuxna blonda karlarna i roliga dräkter som vill dödadöda. Bishojo Senshi Sailor Moon kan ses på två olika sätt – som något att skratta åt, eller något att få en feelgood-kick av. Gullig är den åtminstone.

Favoritkaraktärer:
Furuhata Motoki (Kikawada Masaya): Sköldpadds-freaket är det gulligaste tillägget i jdramat. Det går inte att låta bli att bara smälta av hans tafatthet…

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:
Personligt betyg C’est La Vie:
Personligt betyg Romance:
Personligt betyg Kiss Kiss Bang Bang:
Sub/releasegrupp: TV Nihon
För dig som gillar: söta japanska flickor i kort skoluniform, Spice Girls-inspirerad girl power, Romeo och Julia-kärlek.