Ore wa homo janai!

Jag har uppdaterat rätt flitigt på sistone, och den här gången bjuds det på en text om ett av de bästa jdramorna genom tiderna – om ni inte har sett det finns det bara en sak att göra: se det! Cast-listan består av en hel drös med välkända jdrama-skådisar, inklusive Horikita Maki (från bland annat Kurosagi och Nobuta wo Produce), Ikuta Toma (Maou, Honey & Clover, Neverland och Akihabara@DEEP – förövrigt spelar Ikuta Toma den karaktär som bloggen är uppkallad efter), Oguri Shun (Hana Yori Dango, Hana Yori Dango 2 Returns, Gokusen) och Mizushima Hiro (Zettai Kareshi). En härlig rollista alltså!

Hanazakari no Kimitachi e
(For You In Full Blossom)

Originaltitel: 花ざかりの君たちへ
Också känd som: Hana Kimi, Hottie Paradise
Visades: 2007
Sågs av mig: Januari 2008, sedan återigen vintern 2009
Avsnitt: 12
Skådespelare: Horikita Maki, Ikuta Toma, Oguri Shun, Shirota Yu, Mizushima Hiro, Ishigaki Yuma, Yamamoto Yusuke, Kyo Nobuo m.fl.
Genre: Komedi, kärlek, sport, skola, vänskap.
Öppningslåt: ORANGE RANGE – Ikenai Taiyou
Slutlåt: Ai Otsuka – PEACH

Handling: När Ashiya Mizuki, en japansk flicka bosatt i USA, blir orsaken till att den duktiga höjdhopparen Sano Izumi lägger skorna på hyllan, ser Mizuki inget annan utväg än att åka till hemlandet Japan för att rätta till det hela. Problemet är bara att Sano är en elev på internet Osaka Gakuen – en skola dit bara snygga killar har tillträde. Mizuki klipper av sig sitt långa hår, och lindar bandage runt brösten så att de ska bli platta – och är vips förvandlad till en kille. Väl inne på Osaka Gakuen sliter de tre sovsalarna (kampsportfreaksen, sportnördarna och teaterfantasterna) tag i Mizuki för att få henne på just deras sida. Mizuki är dock mest intresserad av Sano – men finner en god vän i Nakatsu Shuichi, och snart börjar Nakatsu kampen mot sina förbjudna känslor för Mizuki, som han ju tror är kille.

Kommentar: På en helt annan decibelnivå än du tidigare är van vid, får du ta del av den kärleksfulla hets Hanazakari no Kimitachi e innebär. Vanliga high school-stereotyper behandlas, förvrängs och blir uppblåsta till abnorma proportioner. Karaktärerna i Hana Kimi är som gjutna för serien – den ena skönare än den andra. Persongalleriet är således seriens största behållning – med en enorm variation av personligheter. Detta jdrama kan bäst beskrivas med följande ord: knark. Samtidigt är det gjort med mer hjärta än någonting annat du sett, eftersom det anspelar på alla känslor du någonsin känt. Varje avsnitt kretsar kring en central skolrelaterad händelse – den ena aktiviteten konstigare än den andra, vilket gör att humornivån hela tiden ligger på topp. Dessutom har alla skådespelare verkligen gjort ett djupdyk in i sina karaktärer och blivit ett med dem. Helt sinnessjukt japanskt galet underbart!

Favoritkaraktärer:
Nakatsu Shuichi (Ikuta Toma): Jag-är-inte-bög-pojken som motvilligt faller för Mizuki. Genom detta får vi lära känna ordet ”spazz” personifierat. Dessutom är han en hejare på att blöda näsblod, dagdrömma, prata för sig själv och vara helt urbota gullig! Faktiskt den person jag gillat mest någonsin i ett jdrama. Ikuta Toma spelar med en sådan glädje att man bara måste falla för honom…
Sekime Kyogo (Okada Masaki): Killen med det fluffiga håret och namnet som ingen kan komma ihåg.
Kayashima Taiki (Yamamoto Yusuke): Med två handflator framför sig, känner han av alla konstiga auror…

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:
Personligt betyg slutlåt:

Sub/releasegrupp: SARS Fansubs.
För dig som gillar: söta pojkar som trånar efter varandra, hets, vänskapsberättelser och totalt överdriven underbar japansk humor.

Fler bilder:

Kagurazaka Makoto, spelad av supersnygga Shirota Yu.

Söta lilla Sekime Kyogo (Okada Masaki).

Sano Izumi – en av de tre huvudpersonerna. Spelas av Oguri Shun.

En till huvudroll – Nakatsu Shuichi, som spelas av Ikuta Toma som ni känner igen från denna bloggs header.

Ashiya Mizuki (Horikita Maki) – huvudrollsinnehavaren nummer ett.

Nanba Minami (Mizushima Hiro) – dorm head för dorm two.

Dorm head för dorm tre – det galne teaterfreaket Himejima Masao, även kallad Oscar. Spelas av Kyo Nobuo.

Mizuki, Nakatsu och Sano tillsammans med Senri Nakao (Kimura Ryo).

Bloody!

Ett gäng rätt okända skådespelare samlas i detta jdrama.

RH Plus

Originaltitel: RHプラス
Också känd som: RH+
Visades: 2008
Sågs av mig: Maj 2009
Antal avsnitt: 13 (25 minuter vardera)
Skådespelare: Miura Yuu, Tochihara Rakuto, Ojima Naoya, Takano Hassei, Tomatsu Haruka m.fl.
Genre: Skräck, övernaturligt, action.
Öppningslåt: KELUN – Heart Beat
Temalåt: SunSet Swish – PASSION

Handling: De boende på Eternal Moon Mansion har en sak gemensamt: de är alla vampyrer. De är hatade av sin omgivning, trots att de aktiviteter de gör görs i goda syften. På uppdrag av en hemlig ”Mister” utför de uppdrag som polisen inte kan eller vill genomföra. Nogami Makoto är det senaste tillskottet på Eternal Moon, men han har svårt att acceptera vampyrerna som sin familj, på grund av mörka minnen i det förflutna.

Kommentar: Blodtörstande små japaner i skoluniform… ja, det låter ju någorlunda lovande. Karaktärerna känns också rätt lockande – ett emo med mörk och spännande bakgrund, en Nakatsu-spazzig pojke som ser ut som en tjej och en Goukon-besatt casanova. Tyvärr lämnas vi där. Personlighetsutvecklingen ligger på noll tills det bara är tre avsnitt kvar, och för det mesta är det rätt dött på händelsefronten. Det handlar mer om lättlösta interna familjekonflikter än om blodsugande och fullmånar. De avsnitt där vampyreriet är påtagligt, är dock spännande – och de sista tre avsnitten är riktigt intensiva. På det stora hela är RH Plus dock inte särskilt sevärd eftersom de aldrig kommer fram till något. Nästan vilket avsnitt som helst skulle kunna ses fristående. Det är dock lite gulligt med shounen-ai-känslan som ligger som en tunn slöja över Eternal Moon Mansion, men det hade helt klart också kunnat utvecklas. Ytterligare en bidragande orsak till det låga slutbetyget är Takano Hassei (som spelar Kiyoi) – skådespeleriet är totalt slätstruket och Kiyoi har bara ett ansiktsuttryck genom hela serien – ett tafatt försök till ett varmt leende. Usel skådespelarinsats.

Favoritkaraktär:
Seto Ageha (Tochihara Rakuto): Överväldigande lik Koike Teppei (det vill säga världens sötaste pojke), och med en personlighet som Nakatsu från Hana Kimi – great success!

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:
Personligt betyg slutlåt:

Sub/releasegrupp: TimeLesSub.
För dig som gillar: blodtörstiga vampyrer, söta japanska pojkar, subtil shounen-ai, tomatjuice.

Yay, panda!

Ett av de mest efterlängtade jdramaserierna 2009, kanske på grund av skådespelarlistan. Vi får se bland annat Matsuda Shota (Hana Yori Dango, Liar Game), Tamaki Hiroshi (Nodame Cantabile) och Karina (Bambino!) i rollerna. Love Shuffle blev dock inte lika varmt mottagen som den kanske förtjänat. Say it ain’t so… Joe!

Love Shuffle

Originaltitel: ラブシャッフル
Visades: 2009
Sågs av mig: Maj 2009
Antal avsnitt: 10
Skådespelare: Matsuda Shota, Tamaki Hiroshi, Karina, DAIGO, Yoshitaka Yuriko, Kojima Hijiri, Kanjiya Shihori, Tanihara Shousuke m.fl.
Genre: Kärleksdrama.
Slutlåt: Earth, Wind & Fire – Fantasy
Temalåt: The Bangles – Eternal Flame

Handling: På den översta våningen i ett lyxigt lägenhetskomplex bor Usami Kei, Aizawa Airu, Sera Ojiro och Kikuta Masato. De har alla olika talanger och välbetalda jobb, med en sak gemensamt – kärlekslivet är inte direkt på topp. Usamis flickvän har precis brutit deras förlovning, och Airus ex-pojkvän är en stalker med obegränsade tillgångar. Ojiro har ett eldigt förhållande med en gift kvinna, och psykologen Kikuta upplever ingen kärlek över huvud taget – istället är han upptagen med att försöka övertala en ung patient att inte ta livet av sig. De kommer därför på, som ett slags psykologiskt experiment, en utmaning – Love Shuffle. Under tre veckors tid ska de byta partners med varandra, för att sedan se om deras ursprungliga partner var den rätte. Eller kommer de kanske falla för någon ny?

Kommentar: I Love Shuffle samlas all världens triangeldraman upphöjt till fem. På grund av detta blir det ibland lite väl klyschigt, och i och med det ibland lite väl förutsägbart. Men serien bjuder dock på en mängd oväntade vändningar, ett färgstarkt persongalleri och ett antal undre dimensioner som eftersom kommer till ytan. Men det allra bästa med Love Shuffle är humorn. Det är inte först och främst en komedi, men humorinslagen är guld värda! Speciellt varm inombords blir man när Yukki får en omedveten Usa-tan att bli en fånleende Tara-chan, och när lägenhetsinnehavarna sitter en hel kväll i pyjamas och kläcker ur sig ordvitsar på ordet ”panda”. Det är på det allvarligare planet som Love Shuffle inte riktigt räcker till. Man blir, speciellt inte i början, indragen på det klassiska jdramaviset. Det kommer heller inga känsloattacker som tvingar en att se mer, mer, mer så fort ett avsnitt tagit slut. Dessutom är vissa karaktärer lite väl stereotypa – framför allt doktor Kikuta som enbart kan prata om saker ur psykologisk synvinkel och ständigt vill genomföra psykologiska utvärderingar på sina dejter. Jag har som synes lite blandade känslor gällande detta jdrama, men tycker absolut att det är sevärt. Det levererar vad som sig bör – ibland lite mindre, och ibland lite mer.

Favoritkaraktärer:
Usami Kei (Tamaki Hiroshi): Usa-tan är en rätt misslyckad man, med huvudet uppe bland molnen men med hjärtat på rätta stället. Seriens mest humoristiska karaktär, med hög igenkänningsfaktor. Tara-chans!
Oishi Yukichi (DAIGO): Den rika, tafatta lilla Yukki gör allt för sin Speciella, även om det i hans huvud innefattar stalking, buggning och GPS-tracking. Med sina centimetertjocka glasögon på nästippen ser han inte mycket ut för omvärlden, men bakom dem döljer sig en man med stort hjärta och härlig närvaro som inte vill annat än att bli omtyckt.

Personligt betyg:
Personligt betyg slutlåt:
Personligt betyg temalåt:

Sub/releasegrupp: Querbeet.
För dig som gillar: Matsuda Shotas nakna överkropp, en panda på Ueno Zoo, triangeldraman, naivitet och felmatchningar.

Dreamu chancu

Med anledning av att Sakurai Sho (från Arashi och Yamada Taro Monogatari) spelar i det nya jdramat The Quiz Show 2, fick jag lust att se föregångaren.

The Quiz Show

Originaltitel: ザ・クイズショウ
Visades: 2008
Sågs av mig: Maj 2009
Antal avsnitt: 12
Skådespelare: Katagiri Jin, Totsugi Shigeyuki, Okada Yoshinori, Sato Jiro
Genre: Spänning, psykologiskt drama.
Öppningslåt: Pay Money To My Pain – Paralyzed Ocean

Handling: The Quiz Show är en TV-sänd tävling där deltagaren får besvara sju frågor för att vinna 10 miljoner yen. Ifall de svarar rätt på alla frågorna, får de möjligheten att byta pengarna mot en chans att få sin dröm uppfylld. För att drömmen ska bli sann behöver de dock svara på ytterligare en fråga – och svarar de fel förlorar de sina tidigare intjänade pengar. Historien är dock långt mer komplicerad än så. Tävlingen leds av den karismatiske Tazaki Toru, under övervakning av producenten Yamanobe Kengo. Vad publiken dock inte vet, är att Tazaki har förlorat minnet, och att alla deltagare har en mystisk anknytning till en livsavgörande händelse rörande honom. Deltagarna sätts under stor psykisk press under tävlingens gång, och tvingas avslöja sina innersta hemligheter för att kamma hem miljonerna. Under jdramats gång nystas härmed händelserna som Tazaki glömt bort upp, och blottar en tragisk historia…

Kommentar: The Quiz Show är som det onda kärleksbarnet till ”Vem Vill Bli Miljonär?” och ”Sanningens Ögonblick”. Med sina 20-minuterslånga avsnitt hålls spänningen ständigt på topp, och Tazaki överträffar gång på gång sig själv i att vara påfrestningarnas mästare. Det är långt ifrån så förutsägbart som man först kan tro – och jag slås flera gånger av tanken över hur snitsigt uppbyggd serien är. Det sker dock en dipp någonstans vid avsnitt fem, där tempot avtar något – men serien lyckas klättra tillbaka och ta igen förlorad mark. Ibland är serien lite väl överdriven med Tazakis hets – men samtidigt bygger det upp en stark humoristisk underton som kontrasterar väl mot det påtagliga allvaret.

Favoritkaraktärer:
Tazaki Toru (Katagiri Jin): Man måste helt enkelt bara asgarva då man ser MC Tazaki skutta omkring på scen som om det inte finns någon morgondag. Både rolig, tragisk och påfrestande.
Smiley-Kitajima (Sato Jiro): Mannen som innehar – eller inte innehar – ”the power of Mars”. Avsnitt tre och fyra, då han är med, är riktiga guldklimpar.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Sub/releasegrupp: Halo Productions.
För dig som gillar: frågesport, tankenötter och galna scenpersonligheter.

Doctor Heli engine starto

Sjukhusdramor är vanligtvis inte riktigt min grej eftersom inälvor skrämmer mig, men det går ju inte att låta bli då Yamashita Tomohisa innehar huvudrollen…

Code Blue

Originaltitel: コード・ブルー
Också känd som: Doctor Heli, Code Blue: Doctor Heli Kinkyu Kyumei.
Visades: 2008
Sågs av mig: Maj 2009
Antal avsnitt: 11
Skådespelare: Yamashita Tomohisa, Aragaki Yui, Toda Erika, Higa Manami, Asari Yosuke, Ryo, Yanagiba Toshiro m.fl.
Genre: Sjukhusdrama.
Slutlåt: Mr. Children – HANABI

Handling: Att kunna vara på plats inom loppet av några minuter är ovärderligt inom akutsjukvården. Shohoku-sjukhuset är specialiserat på att åka till olycksplatser med helikopter för att försöka rädda liv. Fyra interner får en dag chansen att komma till detta sjukhus – och alla längtar de efter att få göra debut på helikoptern. Internernas mentor är dock inte lika anlägen om att få upp dem i luften – istället måste de förtjäna det, något som inte är det lättaste.

Kommentar: Ett slags blandning av Scrubs (interner, elak överordnad) och Doktorn Kan Komma (helikopterdoktorer) fast på japanska och med en betydligt större dos allvar. Det tar dock en stund innan serien verkligen kommer igång. De fyra-fem första avsnitten är visserligen spännande – det innehåller ju de viktigaste dramaturgiska ingredienserna, plus en massa blod. Det sker dock inget djupdyk i någon karaktärs känslor eller bakgrund, och allt räddande känns lite halvklyschigt och förutsägbart. Runt avsnitt fem väcks dock intresset även på en personlig nivå – här börjar serien verkligen få liv. Samtidigt rör en hel del twister om i den tidigare förutsägbarheten.

Favoritkaraktärer:
Aisawa Kosaku (Yamashita Tomohisa): Yamapi spelar det egocentrerade stenansiktet Aisawa, som med sin känslokalla skepnad hänför både medarbetare och publik. En av de där typiskt intressanta karaktärerna – men vadan den urbota löjliga frisyren?
Saejima Haruka (Higa Manami): Den kvinnliga, och lite mer sociala, versionen av Aisawa. Sjukt cool, och gudomligt vacker.
Fujikawa Kazuo (Asari Yosuke): Code Blues välbehövliga comic relief – klantig och misslyckad men också den som egentligen får alla att orka med vardagen.

Personligt betyg:
Personligt betyg slutlåt:

Sub/releasegrupp: Love Song.
För dig som gillar: inåtvända personligheter, sjukhusdraman, svepande helikoptrar och katastrofer.

Youma taisan!

Precis när jag startade den här bloggen skrev jag ett inlägg om live action-versionen av Sailor Moon. Då hade jag inte fått tag på och inte heller sett alla avsnitt av serien – vilket jag dock har gjort nu. Så här kommer en uppdatering…

Bishojo Senshi Sailor Moon
Pretty Guardian Sailor Moon

Originaltitel: 美少女戦士セーラームーン
Också känd som: Sailor Moon Live Action, Sailor Moon, Pretty Soldier Sailor Moon
Visades: 2003 – 2004
Sågs av mig: Sommaren 2007 (såg en del), våren 2009.
Antal avsnitt: 49
Skådespelare: Miyuu Sawai, Keiko Kitagawa, Komatsu Ayaka m.fl.
Genre: Live action, romantik, magi.
Öppningslåt: Sae – Kirari! Sailor Dream
Temalåtar: Aino Minako – C’est La Vie, Aino Minako – Romance, Aino Minako – Kiss Kiss Bang Bang m.fl.

Handling: Denna Sailor Moon-adaption bygger mestadels på den första säsongen av animen med samma namn. Huvudkaraktärerna utgörs av Sailor Senshi – fem tonårsflickor som efter förvandling blir Sailor Moon, Sailor Mercury, Sailor Mars, Sailor Jupiter och Sailor Venus. Precis som i animen försöker de förgöra den onda Queen Beryl som vill suga all livsenergi ur jordens människor. Till sin hjälp har dem de talanda katterna Luna och Artemis, och den hjältemodiga men mystiska Tuxedo Kamen som varken verkar vara vän eller fiende.

Kommentar: Då jag började att se om den här serien, var det mest för ett gott skratt och lite underhållning medan jag åt. Det gick inte att ta detta barnprogram seriöst, speciellt inte som Luna och Artemis är plyschgosedjur (dessutom stundtals animerade) istället för riktiga katter. Men, efter så där en tjugo avsnitt blev det här serien jag såg på. Inte den serie jag bara slötittade på, utan den min tv-energi riktades mot. Dramat började få ett djup, jag insåg det lysande i humorn som serien genomsyras av -  jag började till och med uppskatta skådespelarna. Trots att de måste haft en ruggigt liten budget (eller bara hade Japans största amatörer till specialeffektsmakare) så blev serien faktiskt bra. Visst – den är otroligt fånig på sina ställen, och övertydlig på andra. Men man vet ändå inte vart fan allt ska sluta.

Det har skett ganska stora förändringar från animen. Framför allt har Aino Minakos (Sailor Venus) roll förändrats – till det radikalt bättre. Där hon i animen knappt utmärkte sig från sin klon Usagi (Sailor Moon), är hon här den ansvarsfyllda, seriösa popdrottningen som alla ser upp till. Men även historien har förändrats – det är alltså inte frågan om en direktkopiering av innehåll. Hade jag varit en liten flicka – det vill säga den målgrupp Sailor Moon riktar sig mot – hade det här varit den bästa serien någonsin. Jag hade visserligen varit hur rädd som helst för alla farliga youmas, onda drottningar och Shitennous, men likväl hade jag fullkomligt älskat det.

Frågan är då – bör den ses? För min del svarar jag ja. Jag gillade visserligen Sailor Moon-animen väldigt mycket, men jag har i övrigt svårare att ta mig till animekaraktärer. Levande människor gör allting mer… ja, levande, inlevelsefullt. Föredrar man dock anime framför live action, skulle jag inte rekommendera serien. Jdramat har nämligen en benägenhet att kunna sticka hål på de de mest spännande partierna – allt på grund av de löljliga kostymerna, plyschgosedjuren och de fullvuxna blonda karlarna i roliga dräkter som vill dödadöda. Bishojo Senshi Sailor Moon kan ses på två olika sätt – som något att skratta åt, eller något att få en feelgood-kick av. Gullig är den åtminstone.

Favoritkaraktärer:
Furuhata Motoki (Kikawada Masaya): Sköldpadds-freaket är det gulligaste tillägget i jdramat. Det går inte att låta bli att bara smälta av hans tafatthet…

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:
Personligt betyg C’est La Vie:
Personligt betyg Romance:
Personligt betyg Kiss Kiss Bang Bang:
Sub/releasegrupp: TV Nihon
För dig som gillar: söta japanska flickor i kort skoluniform, Spice Girls-inspirerad girl power, Romeo och Julia-kärlek.