Turning impossibilities into possiblities

Maou, det senaste jdramat jag skrev om, bestod av Arashi-medlemmar. Här kommer KAT-TUNs svar på tal.

Yukan Club
(Leisure Club)

Originaltitel: 有閑倶楽部
Visades: 2007
Sågs av mig: Februari 2009
Avsnitt: 10
Skådespelare: Akanishi Jin, Minami, Yokoyama Yu, Tagauchi Junnosuke, Kashii Yu, Suzuki Emi m.fl.
Genre: Komedi.
Slutlåt: KAT-TUN – Keep The Faith

Handling: Ett gäng välbärgade ungdomar spenderar sin fritid och sina pengar på att jaga mysterium och söka spänning. De är högst upp på St. President Gakuens alla skolelevers must have-lista, och de kallas för Yukan Club på grund av sin sorglösa vardag.

Kommentar: Yukan Club har ingen röd tråd. När man kastas in i första avsnittet känns det som att man hamnat mitt i säsongen – och om så vore läget spelar egentligen ingen roll. De olika avsnitten har ingen direkt betydelse för varandra och den fullkomliga avsaknaden på relationsutvecklingar huvudkaraktärerna sinsemellan gör att det aldrig blir ens det minsta engagerande. Några av karaktärerna, så som playboynarcissisten Bido och manshatande Noriko, gör jdramat värt att uthärda och får en att dra på smilbanden – men inte mycket mer. Varenda gång Yuri gör entre vill jag stänga av volymen och drömma mig bort någon annanstans där lugn och ro råder, och få slippa den överstereotypiserade hungriga ettriga dumma pojkflickan. Visst, Yukan Club är stundtals riktigt roligt, och det är underhållning – men på en alltför hög decibel- och irritationsnivå för att orka intas i för stora doser.

Favoritkaraktärer:
Bido Granmarie (Taguchi Junnosuke): Jag älskar hur jättejapanska Bido framstås vara (åtminstone delvis) svensk, bara genom att sätta på honom en blond peruk och isblå linser. Att han dessutom har sina catch phrases på franska gör det hela ännu mer förvirrande. Men åh, jag faller pladask för Japans svar på Dorian Gray – narcissisten i sin fulländade bemärkelse.
Hakushika Noriko (Kashii Yu): Med Norikos magiska slap-teknik förvandlas alla tafsande män till mos, med en ilröd signaturhandflata på kinden.

Personligt betyg:
Personligt betyg slutlåt:

Releasegrupp och sub: Love Song Forums

Death Note

Jag upptäckte precis att jag hade skrivit om den första Death Note-filmen, utan att publicera. Så det som står är alltså skrivet för flera månader sen:

Med anledning av L – Change The WorLd som gick upp på de japanska biograferna tidigare i år, bestämde jag mig för att se om Death Note live action-filmerna. Ibland när jag säger att jag faktiskt gillar Death Note-filmerna, så brukar anime-otakus bli lite småsura över att jag inte ens sett animen. Anledningen till att jag nämner detta är att ni nu vet var ni har mig inför dessa recensioner – jag har alltså inte sett animen och kan därför inte jämföra live action-filmerna med den. Istället är Death Note live action-filmerna någonting förbehållslöst och, i mina ögon, ganska spännande.

Death Note

Originaltitel: デスノート
Gjord: 2006
Sågs av mig: November 2007, återigen 19 augusti 2008 och sen igen i januari 2009.
Skådespelare: Matsuyama Kenichi, Fujiwara Tatsuya, Toda Erika m.fl.
Genre: Thriller, övernaturlig.
Land: Japan.

Handling: Polisstuderande Lights liv tar en kraftig vänding när han av en slump kommer över en till synes oskyldig anteckningsbok. Det visar sig dock att om man skriver in en persons namn i boken, kommer personen i fråga att dö i en hjärtattack. Light börjar snabbt utnyttja anteckningsbokens krafter – och hundratals dömda brottslingar blir hans första offer. Snart har han hela världens poliskårer efter sig, men hans största fiende blir L – en mystisk detektiv som gör allt för att försöka knäcka massmördarens dödarsvit…

Kommentar: Intressant med en film som jämsides följer både antagonisten och protagonisten – och där man egentligen inte vet vem som är vad. Med smart logik och intressanta händelseutvecklingar är det väldigt lätt att sugas in i den spännande historien. Ibland blir B-känslan aningen påtagande – framför allt då dödsguden Ryuk framträder. Japan har, trots sin teknikhets, aldrig riktigt förstått det där med specialeffekter och verklighetstrogenhet… Men kan man bortse från det, vilket man för sin egen skull borde lära sig göra, så har man en riktigt bra film framför sig.

Personligt betyg:

Maou

Wow, vilken rollista Maou bjuder på! Ena huvudrollen spelas av Ohno Satoshi, mest känd som Arashi-medlem (Arashi har även gjort temalåten till Maou). Den andra huvudrollen är en av mina favoritskådespelare, Ikuta Toma. Han har medverkat bland annat i Neverland, Akihabara@DEEP, Hana Yori Dango 2, Hanazakari no Kimi Tachi E och Honey & Clover.  Ni kan också beundra honom i den här bloggens header. Några platser ned på rollistan hittar vi Oshinari Shugo, själva anledningen till att jag ens började att titta på jdrama. I mitt tycke en av de absolut bästa skådespelarna som existerar. Han har bland annat medverkat i Hana Yori Dango och Yamada Taro Monogatari, men är i mitt tycke framför allt minnesvärd för sin helt fantastiska skådespelarinsats i filmen All About Lily Chou Chou. I övrigt har han varit med i bland annat Akihabara@DEEP (filmen), Fu-Rai, Battle Royale II och Blue Spring – sevärda filmer hela högen! Sedan hittar vi Japans favorittjockis – Waki Tomohiro, den blonde bollen från Gokusen 1 och 2.  Ytterligare skådespelare är Kichise Michiko (Liar Game), och Ninomiya Kazunari (medlem av Arashi, och Yamada Taro Monogataris huvudrollsinnehavare) spelar en gästroll. Och med sådana skådespelare ställs höga krav…

Maou

Originaltitel: 魔王
Remake på: K-dramat The Devil (Mawang).
Visades: 2008
Sågs av mig: Januari-februari 2009
Avsnitt: 11
Skådespelare: Ikuta Toma, Ohno Satoshi, Kobayashi Ryoko, Oshinari Shugo mf.l.
Genre: Thriller, brott, drama.
Öppningslåt: Arashi – Truth.

Handling: Elva år efter en ödesdiger händelse där nuvarande polisen Serizawa Naoto av misstag tog livet av en klasskamrat, tar den här historien vid. Förblindad av hat och hämndlystnad riktar klasskamratens storebror Naruse Ryou in sig på vedergällning, men han har ingen tanke på att börja med den skyldige. Alla i Naotos närhet ska först straffas, så att Naoto själv ska få känna på hur det känns att förlora någon kär. Naoto leds in i ett hav av förtvivlan, ångest, skuld och ond, bråd död – hela tiden med Naruses vakande, djävulska ögon på sig.

Kommentar: En historia med många djup och bottnar – fantastiskt välspelad och outhärdligt spännande från första minuten. Karaktärsutvecklingen är på en helt annan nivå än jag tidigare skådat – Naruse går från djävulens skepnad till den av en tragisk, mycket trasig man. Framför allt är dramat en lek med ens egna attityd – manusförfattarnas makt blir tydlig när vi manipuleras att känna allt från hat till sympati med bara ett par sceners mellanrum. När slutet nalkas är hela atmosfären så förbannat jävla obehaglig att jag vill krypa bakom fåtöljen och gömma mig under en filt och vänta på att någon ska krama mig tills allt blir bra igen. För att sammanfatta med ett ord: spänning.

Favoritkaraktärer:
Serizawa Naoto (Ikuta Toma): I den här serien är de flesta varken renodlat goda eller raktigenom onda, vilket är en av anledningarna till att den är så fantastiskt bra. Naoto är en av dem – och med skådespeleriet där Ikuta Toma verkligen låter sig själv brytas ner, blir hans karaktär den mest trovärdiga.
Souda Mitsuru (Oshinari Shugo): Hur skulle jag inte kunna nämna Oshinari Shugos rollkaraktär? Det vore blasfemi. Han lyckas alltid, eftersom han (trots sina små roller) ger allt i alla situationer. Denne man kan iträda vilken roll som helst, klanderfritt.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Releasegrupp och sub: STORMY Team Sub