Liar gamu

Det känns som att jag plöjer igenom jdrama just nu, och Liar Game är det senaste offret.

Liar Game

Originaltitel: ライアーゲーム
Visades: 2007
Sågs av mig: Januari 2009
Avsnitt: 11
Skådespelare: Toda Erika, Matsuda Shota, Iwasa Mayuko, Suzuki Kazuma, Suzuki Kosuke, Kichise Michiko m.fl.
Genre: Psykologisk thriller.
Soundtrack: 中田ヤスタカ

Handling: Universums mest godtrogna flicka, Kanzaki Nao, blir en dag tack vare sin naivitet handlöst inkastad i ett mystiskt spel kallat Liar Game. Liar Game tvingar medspelarna att försöka lura sig till 100 miljoner yen, annars blir de skyldiga lika mycket till Liar Games sekretariat. När Nao försöker få polisen att agera, blir hon hänvisad till en mästersvindlare – Akiyama Shinichi. Tillsammans lyckas de vinna över motståndaren – men det visar sig att det bakom det första uppdraget döljer sig ytterligare tävlingsrundor, där ännu mer pengar står på spel.

Kommentar: Förutom att filmteamet har en förkärlek för närbildsinzoomning på högsta nivå, och att manusförfattarna frossar i en orgie av ondskefulla skratt, så levererar Liar Game. Det är spännande och underhållande från start – och när man tycker att det är alltför förutsägbart, så kontrar de med att vända spelet. Visst, det är på tok för utdraget på sina håll – och det sista avsnittets längd (mer än två timmar) hade kunnat filats ner till drygt en timme om de hade kapat bort alla meningslösa återblicksscener. Men det är spännande rakt igenom – och till skillnad från jdramats hetsigaste karaktär genom tiderna – Fukunaga – så spelar de två huvudrollerna sina kort riktigt bra och verklighetstroget. Ett stort plus till serien för sitt snygga intro!

Favoritkaraktär:
Akiyama Shinichi (Matsuda Shota): En karaktär man i början inte riktigt kan placera på god- eller ond-kartan. Han svävar lite mittemellan, och det är det som gör honom intressant. Att han dessutom alltid har ett par extra problemlösningar i fickan gör ju ingenting sämre.

Personligt betyg:

Maidoari… bang

Kunde inte bestämma mig för om inlägget skulle få heta ”Maidoari” eller ”Bang”, så jag valde båda

Kurosagi

Originaltitel: クロサギ
Också känd som: The Black Swindler
Visades: 2006
Sågs av mig: Januari 2009
Avsnitt: 11
Skådespelare: Yamashita Tomohisa, Horikita Maki, Ichikawa Yui, Yamazaki Tsutomu m.fl.
Genre: Thriller, brott.
Öppningslåt: Yamashita Tomohisa – Daite Senorita

Handling: Bakom en till synes känslokall bedragares yta, döljer sig en mörk och tragisk historia. Kurosakis liv går ut på att utgöra hämnd på alla svindlare som går lösa i samhället, men sättet han hämnas på är inte legitimt. Det upptäcker Yoshikawa Tsurara, en ung flicka med ambitioner att bli åklagare. Hon vill skapa rättvisa i världen genom att hänvisa till lagen – någonting Kurosaki förlorat förtroende för, för länge sedan. När Tsurara och Kurosakis vägar korsas, uppstår en komplicerad relation – men ska någon av dem lyckas omvända den andra till vad de själva tycker är rätt? I kampen för rättvisa får vi följa med på en kurs i bedrägeri och se vad som händer när man är villig att offra allt för hämnden.

Kommentar: I mina ögon ett mycket intressant och spännande jdrama med ganska högt tempo. Trots att Tsurara (Horikita Maki) ständigt gnäller och ska vara rättfärdig, uppfattar jag det som ganska charmigt. Fast Kurosaki (Yamashita Tomohisa) är dryg och självupptagen, är han ändå coolast i stan. Och helst av allt vill jag, precis i enlighet med manusförfattarna, att Tsurara och Kurosaki ska falla handlöst för vandra och utveckla ännu fler intriger… Yamapi gör rollen som svindlarnas svindlare på det där sexiga Yamapi-sättet – han är precis som vi vill att han ska, mystisk, cool och skitsnygg i alla hundratals olika outfits han kryper ner i. Bang.

Favoritkaraktärer:
Kurosaki (Yamashita Tomohisa): Han har allt, och lyfter serien från en medioker trea till en välförtjänt fyra. Och sa jag att han är snygg?

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Fler bilder:

Horikita Maki som Yoshikawa Tsurara

Yamashita Tomohisa som Kurosaki.

Releasegrupp och sub: Kiouki / Love Song

Just a prisoner of love

Hej! Gud så länge sedan jag uppdaterade sist – närmare bestämt augusti 2008. Nu har det nästan gått ett halvår och jag borde skämmas Det har hänt oerhört mycket de här senaste månaderna, vilket får bli min undanflykt. Bland annat har jag börjat universitetet där jag läser Grafisk design & kommunikation, jag har blivit ihop med världens underbaraste pojke, jag har fått en hel drös med nya fantastiska vänner och ja, om bara ett par veckor ska jag fly familjehemmet för att flytta in i en liten studentlägenhet! Jag har inte riktigt haft tid för jdrama, det känns som att jag har pluggat dag och natt. Men nu, mina damer och herrar, nu förklarar jag denna jdrama-blogg officiellt igång igen!

Last Friends

Originaltitel: ラスト・フレンズ
Visades: 2008
Sågs av mig: Höst 2008 – vinter 2009
Avsnitt: 11
Skådespelare: Nagasawa Masami, Ueno Juri, Eita, Nishikido Ryou, Mizukawa Asami, Yamazaki Shigenori m.fl.
Genre: Drama, romantik, vänskap.
Öppningslåt: Utada Hikaru – Prisoner Of Love

Handling: Med Nodame Cantabile-inspirerad rollbesättning (vi känner igen Ueno Juri, Eita och Mizukawa Asami därifrån) kastas vi in i en tragisk vänskapshistoria som redan från första scenen vittnar om ett olyckligt slut. Michiru är en ung kvinna som precis flyttat ihop med sin pojkvän Sousuke, när hon av en slump en dag träffar sin barndomskamrat Ruka. De återupptar sin vänskap, till Sousukes stora förtret – och det dröjer inte länge förrän den perfekta pojkvännens beteende ändras till ett med inslag av extrem svartsjuka och brutal misshandel. Ruka försöker rädda Michiru från förtrycket, men att släppa den man älskar men samtidigt är väldigt rädd för, är inte den enklaste uppgiften.

Kommentar: Last Friends är ett drama skört som porslin, med röda trådar och livsavgörande konflikter som gror hål i rollkaraktärernas hjärtan tills inga utvägar längre finns. Redan vid jdrama-historiens vackraste intro någonsin, avslöjas det ett nät av hemligheter, åtrå och ondska som sakta nystas upp. Framför allt en vacker skildring av oskiljaktig vänskap, men också en kontroversiell japansk tv-serie som tacklar med tabu-belagda ämnen som homosexualitet, kvinnomisshandel och feminism. Fantastiskt vackert och delikat utfört jdrama som måste ses – men ha näsdukar nära till hands.

Favoritkaraktärer:
Oikawa Sousuke (Nishikido Ryou): Som ganska ofta tilltalades jag även denna gång av seriens bad guy, kanske främst för att dessa sorters karaktärer får möjlighet att visa upp en mångsidighet som många uttalat goda karaktärer inte har. Nishikido Ryou gör sitt jobb som obehagliga Sousuke extremt väl – hans aura utstrålar olust och desperation.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Releasegrupp och sub: Kiouki