Ringu 0

Såg precis Ringu 0 – föregångaren till Ringu. Den gjordes dock senare, men ger bakgrunden till Ringu.

Ringu 0 Basudei
The Ring 0 Birthday

Originaltitel: リング0 バースデイ
Gjord: 2000
Sågs av mig: Juni 2008
Skådespelare: Nakama Yukie, Tanabe Seiichi, Aso Kumiko, Masako m.fl.
Genre: Skräck, thriller, drama.
Land: Japan.

Handling: Yamamura Sadako försöker fly sitt förflutna och sina okontrollerbara mystiska krafter genom att integrera sig i ett teatersällskap i Tokyo. De andra i sällskapet tycker dock att hon är underlig, och spekulerar i varför mystiska saker har hänt sedan hon dök upp. När sedan huvudaktrisen utan förklaring plötsligt dör, och Sadako tillträder rollen i hennes ställe, misstänker omgivningen att Sadako är den skyldiga.

Kommentar: Sadako, som i Ringu var huvudantagonisten har nu gjort en tvärvändning och blivit den vi sympatiserar med. Ringu 0 är inte lika skräckorienterad som Ringu försökte vara och lyckas därför vara mycket mer intressant, dramatisk och engagerande. Delvis är filmen en uppvisning i grupptrycksraseri, och häxjaktskritiseringen är ett faktum. Nakama Yukie (som vi tidigare sett i bland annat Gokusen) visar ytterligare sin bredd inom skådespelaryrket – här som skrämmande men skör japansk-skräckfilmsflicka-med-långt-svart-hår. Filmen besvarar, trots att det är Ringus bakgrundshistoria, inte alla frågetecken, men historien håller hög klass och är intressant rakt igenom. Kvalitetsskillnaden filmerna emellan märks tydligt – men skräckfilm, det är det inte.

Personligt betyg:

Ringu

Jag vet att jag är den enda över 12 år som inte har sett varken The Ring eller det japanska originalet, Ringu. Häromdagen gjorde jag dock slag i saken och såg den sistnämnde. Ha!

Ringu
(The Ring)

Originaltitel: リング
Gjord: 1998
Sågs av mig: Juni 2008
Skådespelare: Matsushima Nanako, Sanada Hiroyuki, Otaka Rikiya m.fl.
Genre: Skräck, thriller.
Land: Japan.

Handling: Ryktet säger att alla som ser en speciell film kommer att dö om precis sju dagar efter man har sett den. Journalisten Asakawa Reiko vill undersöka fenomenet och kommer över videobandet. När hon ser det börjar underliga saker att inträffa och hon har bara en vecka på sig att förhindra sitt grymma, till synes oundvikliga öde…

Kommentar: Medan de vänner jag såg filmen med tyckte att den hade en enorm B-känsla över sig, stördes inte jag av detta. Däremot känns det som att filmen har en alltför lång upptrappning, och det dröjer länge innan någonting man skulle kunna kalla skräckinjagande börjar komma krypande. En helt okej historia, men taffligt och ineffektivt framförd.

Personligt betyg:

Chakushin Ari

Jag fick ett ryck häromdagen och bestämde mig för att se alla de där mainstream japanska skräckrullarna som florerar. Vi börjar med Takashi Miikes Chakushin Ari.

Chakushin Ari
(One Missed Call)

Originaltitel: 着信アリ
Gjord: 2003
Sågs av mig: Juni 2008
Skådespelare: Shibasaki Kou, Tsutsumi Shinichi, Fukiishi Kazue m.fl.
Genre: Skräck, thriller.
Land: Japan

Handling: Flera ungdomar omkommer, och den enda ledtråden till orsaken till dödsfallen är att de alla mottagit ett telefonsamtal från sin egen mobiltelefon – där de hör sin egen röst sekunderna innan de dör. Flera i Yumis bekantskapskrets drabbas, och hon ger sig ut på en förtvivlad jakt efter den, eller det, som satt igång telefonmorden.

Kommentar: Innehåller det mesta en japansk skräckfilm brukar innehålla – långt svart hår, krypande händer och någon form av elektronik. Om det senare är en inhemsk kritik mot prylgalenheten som Japan härjas av, vet jag dock inte. Men det är inte alltid de två förstnämnda sakerna garanterar succe. Regissören Takashi Miike misslyckas dock sällan, och det här är inget undantag. Jag sitter konstant på nålar i mitt nersläckta rum, och skickar med jämna mellanrum skräckslagna blickar mot väggen bakom mig. När sedan upplösningen anländer, trappas spänningen upp och mitt täcke får tjäna som fästning mot omvärlden. När sedan filmen är slut, sitter jag med uppdragna ben kvar ett tag och försöker få de kalla kårarna längs ryggraden att försvinna.

Personligt betyg:

Gyabooo~

Mukyaaa~ Över en månad har gått sedan jag uppdaterade sist! Men jag har en ganska bra ursäkt – jag har haft fullt upp med att ha tagit studenten. Nu är alltså mina 12 år i skola över… nästan. Universitetet väntar ju till hösten. Men just nu vill jag bara frodas i festivaler, vänners goda lag, sol och jdrama…

Nodame Cantabile

Originaltitel: のだめカンタービレ
Visades: 2006
Sågs av mig: Juni 2008
Avsnitt: 11 + 2 specials
Skådespelare: Ueno Juri, Tamaki Hiroshi, Eita, Saeko, Takenaka Naoto, Mukai Osamu m.fl.
Genre: Romantik, komedi, musik.
Öppningslåt: Symphony no. 7 in A Major av Beethoven.

Handling: På klassiskt romantisk komedi-manér är de två huvudpersonerna sina exakta motsatser. Chiaki, en lättirriterad, ansvarsfull och talangfull pianist, träffar på Nodame – en tjej med inte så mycket bakom skallbenet, men desto mer spring i benen – och hon slår dessutom världsrekord i naivitet. Även hon är dock en duktig pianist, och det är på ett musikuniversitet de träffas. Nodame faller förstås pladask för stilige Chiaki, som dock helst bara vill fly fältet och bli lämnad ifred. Men istället lotsar de varandra mellan perversa tyskar, nothäften, mat och fantastiska uppträdanden.

Kommentar: Nodame Cantabile är jdramat som konstant vacklar mellan extremiteter som tårdrypande allvar och hysteriskt övernaturlig humor. Vi blir iproppade matnyttig fakta om oboe-concertos, japansk kultur, klassisk musik proffsigt framförd av orkestrar, och kanske framför allt: vi träffar på de konstigaste karaktärerna vi någonsin skådat. Att Chiaki-senpai spelas av en Matsumoto Jun-liknande snygging blir det ju inte heller sämre av. Denna tv-serie har återväckt ett för mig dött intresse för klassisk musik, men ogillar man orkestermusik kan det nog vara svårt att orka med detta drama eftersom en väsentlig del av historien grundar sig på detta. Trots att serien är förutsägbar är det ett enda stort happy pill. Dock är de två specialavsnitten det allra bästa, men den som väntar på något gott…? Rakt igenom serien bjuds det dock på mycket skratt och grått – men framför allt är dramat gjort med ett otroligt stort och varmt hjärta.

Favoritkaraktärer:
Noda Megumi (Ueno Juri): Jag själv beskrivs ofta som naiv, uppe i det blå och totalt ansvarlös – här har jag hittat min själsfrände i Nodame. Fast tjugo resor värre. En fantastisk skådespelarprestation av Ueno Juri, hon är Nodame med hjärta och själ.
Mine Ryutaro (Eita): Rocker-violinisten med det blonda håret som står åt alla håll. Hyperaktiv och fullkomligt hopplös men också den som motiverar de andra till framgång.

Personligt betyg:

Fler bilder:

Snygga Chiaki-senpai.

Nodames specialitet – att äta.

Chiaki dirigerar en orkester.

Nodame utklädd till Mozart. Kawaii!