Ahh, sugoi ne!

Det är så himla mycket ståhej kring den kommande Hana Yori Dango-filmen att jag blir alldeles yr. Det är som kanske någon räknat ut (trots att jag inte skrivit om jdramat här ännu) mitt favoritjdrama av alla jag sett. Man bara måste älska det från första sekunden. Nu har de en officiell sida för den också. Efter deras shooting i Las Vegas häromdagarna har det dykt upp ett antal YouTube-filmer med klipp från den kommande filmen, och jag vet inte hur jag ska kunna vänta! Matsumoto Jun, Inoue Mao och Oguri Shun är samlade igen… bara tanken får mig rörd. Här är ett bra YouTube-klipp:

Vall St.

Det verkar vara i stort sett omöjligt att få tag i bilder från den animerade Hana Yori Dango-filmen, så jag snodde en från vanliga animen till min sedvanliga introruta:

Hana Yori Dango The Movie
(Boys Over Flowers The Movie)

Originaltitel: 花より男子
Också känd som: Hanadan
Gjord: 1997
Sågs av mig: 28:e februari 2008
Röster: Maki Mochida, Naoki Miyashita, Kouji Yamamoto m.fl.
Genre: Anime, shōjo.
Land: Japan.

Handling: Hana Yori Dango the Movie har en alternativ tidslinje till animeserien, vilket betyder att man får nollställa sig själv angående vad man vet om karaktärerna. Huvudkaraktärerna har nu samlats i New York för att sätta upp en dansföreställning. Domyouji är danscasanova medan de övriga huvudkaraktärerna har tilldelats diverse sysslor. Tsukushi har hamnat med en städhink i hand, men med en dröm om att en dag bli en Broadwaystjärna.

Kommentar: Denna halvtimmes långa ”film” med diverse pinsamma dansinslag är ingenting annat än meningslös. De har bytt ut Ruis fiol till saxofon och piano och Domyoujis macho personlighet har runnit ner i gatstenen, men det är ungefär allt som händer. Och så är de ju ett antal japaner i New York utan någon som helst förklaring. Klart förvirrande, men ingenting att bry huvudet med. Just när man tror att filmen ska få en twist, tar den slut. Ungefär som att de tappat bort 40 minuter bara sådär. Filmen känns som en ursäkt att få plåga stackars Hanadan-nördar med närbilder på Tsukushis osmakligt trikåklädda skrev.

Personligt betyg:

Shinjirarenai!

Idag såg jag klart Hana Yori Dango-animen, trots mitt (i stort sett) obefintliga anime-intresse.

Hana Yori Dango
(Boys Over Flowers)

Originaltitel: 花より男子
Också känd som: Hanadan
Visades: 1996 – 1997
Sågs av mig: Februari 2008
Antal avsnitt: 51
Röster: Maki Mochida, Naoki Miyashita, Kouji Yamamoto m.fl.
Genre: Anime, shōjo, romantik, mobbing, vänskap.
Öppningslåt: Kikuta Tomohiko – Futsuu no Nichiyoubi
Slutlåt (1 – 32): Kikuta Tomohiko – Kenka no Atode
Slutlåt (33-51): CaYOCO – Todou Kana

Handling: På rikemansskolan Eitoku Gakuen regerar fyra pojkar som kallas för F4. På grund av att de är enormt välbärgade får de en väldig makt på skolområdet, och alla aktar sig för dem när de kommer gående. Alla utom arbetarklassflickan Makino Tsukushi, som blivit less på deras översittarattityder. När hon gjort sig till fiende till dessa pojkar, upptäcker hon att hon fallit pladask för en av dem – Hanazawa Rui. Och gruppens ledare, Domyouji Tsukasa, verkar till Tsukushis förtret mer än lovligt intresserad av henne…

Kommentar: När man i ungefär avsnitt 3 kommit över den usla kvaliteten på den VHS-rippade serien så blir Hana Yori Dango-animen riktigt fängslande. Jdramat med samma namn är mitt favoritjdrama of all time, vilket är anledningen till att jag ens försökte ta mig igenom animen. Efter första avsnittet var jag nära att sluta se, men av ren tristess fortsatte jag. Vilket jag är väldigt glad över idag. Animen är ganska okonventionellt tecknad, med blaskigt gulnande dekor och oinspirerande miljöer – istället sugs man in av den fantastiska historien.

Animen är föga förvånande ganska olik jdramat. Det är samma huvudhistoria, men det är många saker som skiljer sig åt mellan de båda. Bland annat har jdramat uteslutit några av de större bikaraktärerna – Tsukushis vänner Kazuya-kun och Makiko-chan. Trots att jag blev förtjust i den förstnämnde så förstår jag varför de inte är med i jdramat – deras roller för inte historien direkt vidare. En annan ganska stor förändring är Tsukasas mammas roll i det hela. I jdramat introducerades hon mycket tidigare, och var dessutom ännu elakare – hennes roll var mycket större. Detta bidrog till att jdramat enligt min uppfattning är mörkare.

Karaktärernas personligheter är sig i stort sett likadana i jdramat och animen. Huvudkaraktären Makino känns som den största skillnaden – i animen känns hon halvt om halvt oförskämd och långt ifrån lika sympatisk. Trots detta är hon charmig, men jag föredrar Inoue Maos version. Tsukasa i animen är mer skräckinjagande och stalker-inriktad, mer okontrollerbar. I jdramat kändes han dock djupare, eftersom det var svårare att läsa hans känslor. Dessutom hade han konstant en aura av ungdomlig frustration och rotlöshet kring sig.

Hur som helst så är Hana Yori Dango-animen en riktigt bra anime. Intressanta karaktärer och händelseutvecklingar tampas med intriger, starka känslor och en lagom dos humor och ilska.

Favoritkaraktärer:
Domyouji Tsukasa: På något vis den pojkvän jag alltid önskat mig – hård och elak, men trogen till döds, och innerst inne väldigt känslig.
Hanazawa Rui: Väldigt bra porträtterad i animen. Mystisk och varken genomgod eller genomond.
Kazuya Aoike: Det går inte att inte bli kär i hans konstanta ”Tsukushi-chan!!”-utrop som utstötes i tid och otid.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:
Personligt betyg slutlåt (1):
Personligt betyg slutlåt (2):

Fler bilder:

Den snygga DVD-boxen.

Tsukushi och Domyouji (från mangan, inte animen).

 

Skivomslaget till det officiella soundtracket för säsong två av jdramat har en söt bild från mangan på framsidan.

Fighto-oh!

Det börjar bli dags att skriva om jdramat denna blogg (dock inte bloggadressen) är uppkallad efter – Gokusen. Fighto-oh! är huvudrollens Yankumi kännetecknande kamprop.

Gokusen

Originaltitel: ごくせん
Visades: 2002
Sågs av mig: Vintern 2007
Avsnitt: 12 + 1 specialavsnitt
Skådespelare: Matsumoto Jun, Nakama Yukie, Oguri Shun, m.fl.
Genre: Skola, komedi, vänskap, live action, action.
Slutlåt: V6 – Feel Your Breeze

Handling: Alla på pojkskolan Shirokin Gakuen fruktar klass 3D. Där har alla ungdomsvandaler och ligister samlats i ett och samma klassrum, och är helt okontrollerbara. Nördiga och unga kvinnan Yamaguchi Kumiko blir ovetandes om detta utsedd till deras homeroom-lärare, och killarna försöker jävlas med henne så mycket det bara går. Men vad de inte vet är att Yamaguchi är barnbarn till en Yakuza-ledare, och därför är hon rejält tuff. Med ett starkt sinne för rättvisa försöker hon vinna killarnas förtroende, och leda dem genom den hårda skoltiden tills studenten.

Kommentar: Alla avsnitt följer i stort sett samma mönster, men Gokusen slutar ändå aldrig att underhålla. Med en underbar portion jätteförutsägbar och otroligt gullig humor, och en annan del coolt girl power-fightande (plus en hel drös med snygga pojkar) så är det som upplagt för succé.

Favoritkaraktärer:
Yamaguchi Kumiko/Yankumi (Nakama Yukie): Den otroliga förvandlingen som går mellan lekfull, barnslig nördlärarinna med nittiotalsglasögon till kylig, stenhård Yakuza-medlem är det inte många skådespelare som skulle klara av. Nakama Yukie klarar det galant och är således världens coolaste. Dessutom känner jag igen mig i den första av hennes personligheter.
Sawada Shin (Matsumoto Jun): Klassens ledare som sitter längst bak i klassrummet och inte yttrar ett onödigt ord. Smart, men farlig och oberäknelig. Seriens mysterium och, förutom Yankumi, största behållning.

Personligt betyg:
Personligt betyg slutlåt:

Fler bilder:

Nyvaken Yankumi.

En skadad Sawada Shin.

Sawada Shin.

Yankumis stridsvrål – ”Fighto-OH!”

Yankumi och Sawada.

Yankumi framför sin klass.

Oguri Shun som Uchiyama Haruhiko.

Si, va bene!

Vi behöver alla en liten dos Matsujun då och då.

Bambino!

Originaltitel: バンビーノ!
Visades: 2007
Sågs av mig: Vintern 2007 – 2008
Avsnitt: 11
Skådespelare: Matsumoto Jun, Mukai Osamu, Sato Ryuta, m.fl.
Genre: Mat, vänskap, drama, komedi.
Öppningslåt: Arashi – We Can Make It!

Handling: Ban, en ung kock med det största självförtroendet i världen, får chans att åka till Tokyo och praktisera på en fin italiensk restaurang. När han väl är där, irriterar han de anställda med sin (enligt honom själv) överlägsenhet trots att de är mycket mer rutinerade än honom. Det blir upp till den ganska skrämmande kocken Katori att sätta honom på plats. Bambino! handlar om ödmjukhet, livsglädje, kulinariska delikatesser, men framför allt om framtidsdrömmar och hur viktigt det är att inte ge upp.

Kommentar: Ett jdrama som varken är överspelat eller alltför klyschigt. Matsumoto Jun är som vanligt klockren i sin roll som söta, högfärdiga huvudkaraktären Ban, och de andra skådespelarna står också för bra insatser. Mot mitten av jdramat saktas tempot av, inte avsevärt men något – för att sedan stiga i höjden när Bans relationer med Oda och Masashi utvecklas, och till slut blir serien riktigt tårdrypande. Och jävlar vad hungrig man blir av den!

Favoritkaraktärer:
Ban Shogo (Matsumoto Jun): Intressant personlighetsutveckling och fantastiskt minspel. Det går aldrig att säga att någonting är Matsujuns bästa skådespelarinsats, för han ger verkligen alltid allt han har. Här är han som vanligt utomordentlig.
Senoo Masashi (Mukai Osamu): Jag gillar hans naturligt underlägsna attityd, som han förgäves försöker tränga bort. Han och Ban skulle ha blivit ett gulligt par.
Oda Toshio (Hoshan): Finns det fler ord att beskriva honom med än random? Seriens comic relief och största sötnos,  med ett oväntat djup. Vid första anblick nästan ett monster, sedan en tragisk bakgrundskaraktär med ett väntande hjärta.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Onii-chan!

Såg precis klart detta jdrama med Inoue Mao från Hana Yori Dango.

Originaltitel: ファースト・キス
Visades: 2007
Sågs av mig: Januari-februari 2008
Avsnitt: 11
Skådespelare: Inoue Mao, Ito Hideaki, Hiraoka Yuta m.fl.
Genre: Romantik, familj, sjukhus, sjukdom.
Öppningslåt: Oda Kazumasa – Kokoro

Handling: Mio är en 20-årig tjej som aldrig fått leva ut på riktigt på grund av sin livshotande hjärtsjukdom. Boendes i Los Angeles, beger hon sig till Japan för att hälsa på sin bror Kazu som hon inte träffat på 10 år, innan det blir dags för en riskfylld operation. First Kiss handlar om syskonkärlek, drömmar, kärlek, vänner och livsprioriteringar. Vi får följa med Mio och hennes bror i båda lyckliga och svåra tider, allting i väntan på den svåra operationen.

Kommentar: Jag såg de två första avsnitten och gav sedan upp. Men när jag återupptog tittandet upptäckte jag att serien faktiskt började bli väldigt bra – och detsamma händer med öppningslåten som jag först inte alls gillade. Avsnitten skiftar i kvalitet, men huvudhistorien i sig är rörande. Från avsnitt fyra och framåt är dramat väldigt vackert utspelat. Kanske för att fokus skiftade från de irriterande, skrikande bikaraktärerna till vad dramat egentligen handlar om.

Favoritkaraktärer:
Saito Haruna (Sakai Wakana): Den enda av Kazus vänner som jag accepterar som biroll – den vimsiga, Kazu-beroende tjejen som man inte vet huruvida hon är groteskt dum eller bara döljer sin intelligens bakom ett tjockt lager tillgjord snurrighet.

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Mer bilder:

Mio

”Quack doctor” Yuki Akio.

Yankumi!

Snart är det dags för Gokusen säsong 3 (april 2008) och jag är så himla nyfiken och glad. Det kommer bli spännande. Nakama Yukie fortsätter som världens coolaste gangster teacher Yankumi, men som vanligt är eleverna nya. Det verkar bli sex stycken huvudelever, istället för fem som i tidigare säsonger:

- Takaki Yuya från Hey! Say! JUMP!

- Miura Haruma från Brash Brats

- Ishiguro Hideo

- Nakama Junta från B.A.D.

- Kiriyama Akito från B.A.D.

- Miura Shohei

Ytlig som jag är så är jag redan tokförälskad i tre av dem – Miura Shohei, Ishiguro Hideo och Miura Haruma. Så jävla fina pojkar! Jag tycker det är gulligt att de allihopa är så unga, några är till och med 90:or. Ishiguro Hideo hade en liten roll i Gokusen 2 som lillebror till Yabuki Hayato (KAT-TUNs snygga Akanishi Jin) och redan under de minuterna så föll jag pladask för hans charm. Vad roligt att få se honom igen! Jag längtar! *spazz*

Lovely Complex

En live action-film som jag velat se en längre tid, eftersom Oshinari Shugo medverkar en liten stund i början. Det är ju bara ett plus att Koike Teppei är ena huvudrollen.

Lovely Complex

Originaltitel: ラブ★コン
Också känd som: Love Com
Gjord: 2006
Sågs av mig: 16 februari 2008
Skådespelare: Koike Teppei, Ema Fujisawa, Oshinari Shugo (liten biroll).
Genre: Live action, romantik, komedi.
Land: Japan.

Handling: Otani och Koizumi går i samma klass, och delar samma personlighet, vänner och humor – de verkar helt enkelt perfekta för varandra. Det som hindrar dem från att bli ett par är dock ett för dem väldigt stort problem – hon är 11 cm längre än honom. Andra ser på dem som en comedy duo, och helt enkelt otänkbara för varandra. Trots att Koizumi först förnekar sina känslor på grund av detta, inser hon dock att hon fallit djupt. Men besvarar han hennes känslor?

Kommentar: På ett ungefär det sötaste som kommit ut från Japan någonsin. Engagerande, roligt, sött, helskumt, och alldeles alldeles underbart. Trots en halvt överspelande huvudrollsaktris så är den både hjärtknipande och tokigt gullig. Om man inte redan tycker att Koike Teppei är den sötaste lilla japanen någonsin (don’t worry Sophia, jag ska inte sno honom) så tycker man det nu.

Personligt betyg:

Mer bilder:

Otani, perukläraren och Koizumi.

Suzuki, Chiharu, Otani, Koizumi, Nobuko och Nakao.

Koizumi och Otani.

Hela gänget.

Boys Love

Yay! Söta pojkar som snuskar på film!

Boys Love

Originaltitel: ボーイズ ラブ
Gjord: 2006
Sågs av mig: 12 februari 2008
Skådespelare: Yoshikazu Kotani, Takumi Saitou, Hiroya Matsumoto m.fl.
Genre: Romantik, gay, drama.
Land: Japan.

Handling: Taishin är en tidningsreporter som får i uppdrag att intervjua den snygga modellen Noeru. Taishin blir imponerad av en målning Neoru gjort, och bjuder ut honom. Noeru, som är van vid att vara med killar, försöker göra Taishin upphetsad, men den senare är svårflirtad. Ändå finns det någonting som gör honom väldigt intresserad – något Noerus bästa vän Chidori inte uppskattar.

Kommentar: Bjuder på både glädje och sorg, utan att vara alltför plågsamt klicheartad. Visst, det vanliga finns utslängt men Boys Love känns ändå mer genuin, mer tabubelagd och lite vackrare. Filmen är intressant rakt igenom, även om upptrappningen och slutet känns alltför plötsligt och out of place. Det gör dock inte så mycket – det är välspenderade nittio minuter. Filmen har en intressant vinkling för att vara om homosexuell kärlek – den fokuserar inte (som så många andra) på svårigheterna man möter som gay i ett heterosexuellt samhälle, utan mer på triangeldrama, avundsjuka och nyfikenhet.

Personligt betyg:

Fler bilder:

Taishin och Noeru

Chidori och Noeru

Taishin och Noeru.

Boku to Kanojo no XXX

Är tråkig och har bara jdramats titel som rubrik denna gång. Här kommer en gullig serie på 7 stycken 20-minutersavsnitt.

Boku to Kanojo no XXX
(Your and My Secret)

Originaltitel: 僕と彼女の×××
Också känd som: My Barbaric Girlfriend
Visades: 2006
Sågs av mig: Vintern 2007
Avsnitt: 7
Skådespelare: Mai Takahashi, Shun Shioya m.fl.
Genre: Komedi, live action, romantik, magisk.
Öppningslåt: なっちゃんPEAK – Honey’s Date

Handling: Akira är den lugna killen som är kär i skolans skräck – den tuffa, aggressiva tjejen Nanako. Av en slumpmässig händelse under ett av Nanakos morfars experiment byter Akira och Nanako kropp med varandra. Akira blir förskräckt, men Nanako utnyttjar sin nya roll som kille till fullo. Kommer hon vilja byta tillbaka till sin gamla kropp… och är det ens möjligt?

Kommentar: Jättebra underhållning, roligt på alla nivåer. Knarkat så det skriker om det, men det går inte att sluta se på det. Japaner när de är som allra bäst – på det där speciella, lite vrickade japanska viset. Dessutom en av de bästa öppningslåtarna någonsin (passande nog lika hetsig den).

Personligt betyg:
Personligt betyg öppningslåt:

Fler bilder:

Nanako och Akira.

En del av vardagen i detta jdrama.

Näsblod – tecknet på kåthet i Japan.